/ 4 kommentarer

Hur drabbas jag av Corona?

Jag har fått flera frågor den senaste tiden rörande Corona. Hur mina tankar går, ifall jag är orolig och på vilket sätt jag skulle drabbas om jag fick Corona.

Först och främst ska jag svara på det de flesta undrar över då jag är öppen med att jag är immunsvag på grund av min medicinering. Nej, jag tillhör inte den riskgruppen som drabbas hårdast av Corona. I alla fall inte på den nivån att mitt liv sätts i fara. Mitt team på sjukhuset förklarade för mig att om jag får Corona blir jag mer sjuk och under en längre tid än de flesta andra. Det kan mycket väl hända att jag utvecklar en lunginflammation som skulle behöva behandlas på sjukhus, men då mina lungor är friska och starka skulle jag klara det bra i slutändan ändå. Att ligga på sjukhus är inget främmande för mig och det är därför inget jag fruktar.

Är jag orolig? Jag känner ingen oro över att bli smittad eller att någon i min närhet ska bli det då jag har privilegiet att inte ha någon nära anhörig som tillhör riskgruppen som drabbas värst. Läget hade såklart sett helt annorlunda ut för mig om jag hade ett sjukt barn eller äldre föräldrar, men så ser det inte ut för mig just nu och jag är otroligt tacksam för det då jag vet vad det innebär att bli värst drabbad i krissituationer. Trots att jag inte känner oro för de i min närhet följer vi självklart myndigheternas råd för att minska risken för spridning.

Har jag påverkats av Corona? Ja. Väldigt mycket ekonomiskt. Fem föreläsningar har behövt ställas in och för ett litet företag som mitt är det stora summor vi pratar om. Jag hade även en resa till Danmark inbokad för ytterligare ett jobb med en inspelning som fick avbokas. Men när allt kommer omkring klarar vi oss och de finns dem som verkligen förlorat hela sin inkomst för en lång tid framöver på grund av detta viruset. Jag känner mig därför inte nedslagen utan tacksam att min familj inte drabbats värre av detta än så länge. Förhoppningsvis kommer mina föreläsningar komma igång igen när allt detta lagt sig.

I vissa stunder kan jag känna sting av oro inför framtiden när jag tänker på världen i stort och den ekonomiska krisen som ligger runt hörnet på grund av Corona, men det går över snabbt. Inte för att jag är blåst eller dåligt påläst, utan för att jag som person naturligt går mot hoppet. Jag har en enorm tröst i min tro på Gud som ständigt ger mig hopp om livet i stort och ger mig en blick som ser så mycket mer än här och nu.

Ibland fastnar vi i att se hur kriser tar fram egoismen i oss. Vi ser hur mataffärernas hyllor gapar tomma och hur människor tänker mer på sig själva än på oss som ett kollektiv. Jag kan dock inte undgå att se alla gulliga barn som tvättar händerna noga samtidigt som de sjunger imse vimse spindel två gånger för att de inte vill att farmor och farfar ska bli smittade. Jag ser hur grannar som aldrig pratat med varandra helt plötsligt erbjuder sig att handla åt de mest utsatta. Hur familjer sitter ner och planerar att samarbeta för att kunna fortsätta jobba om skolan stänger ner. Hur folk blir kreativa i sina hem för att få tiden i karantän att gå. Eller hur en hel nation samarbetar för att skydda de svaga i samhället.

Självklart ser jag inte allt i rosa skimmer. Jag har under mitt liv råkat ut för väldigt mycket orättvisor och traumatiska upplevelser. Därför säger jag inte detta med en naivitet och ignorans. Självklart ser jag förbättringspotentialen. Jag ser hur dåligt vi prioriterar vårdyrken och jag ser hur oron äter upp människor. Men det känns som att vi förstått något nu. Något som vi borde förstått för länge sedan men som kanske krävde denna krisen för kunna landa i oss ordentligt. Vi behöver varandra!

Hur går era tankar?

4 kommentarer
/ 4 kommentarer

SuperMimmi

Detta är det mest värdefulla vi har i huset. Elles kusinsyster Maj hade en stor Pingvin som hon älskade. Den hette Mimmi då det var Majs försök till att säga pingvin som liten. Varje gång vi kom hem till dem sprang Elle till Majs spjälsäng och ville att vi skulle ta fram Mimmi.

När Elle sedan som ettåring hittar denna pingvin på en Icahylla börjar hon skrika och peka hysteriskt ”TITTA MAMMA, HITTA MIMMI!”. Sedan den dagen har det varit dem två. Mimmi är det första materiella som jag skulle rädda om vårt hus skulle börja brinna. Elle skulle sörja Mimmi som en familjemedlem om hon försvann. Jag blir helt kallsvettig bara jag tänker på det. Det får ALDRIG hända denna pingvin någonting!

Efter att ha läst min Instagramvän Annas inlägg där hon förtvivlat efterlyste sin sons borttappade vän (nu upphittad tack och lov!) för några dagar sedan fick jag äntligen tummen ur och beställde en liten GPS som vi ska stoppa in i Mimmi. Nog för att Mimmi blev SuperMimmi idag med hjälp av ballonger och en mantel, men lite måste vi hjälpa henne på traven när det kommer till att finnas för alltid!

4 kommentarer
/ 0 kommentarer

En lugn onsdag

Detta har varit min arbetsplats idag. Elle är fortfarande hemma från fritids då hon blev sjuk i feber efter sitt Harry Potter-kalas. Idag är hon frisk men vi har hemma henne en extra dag för allas bästa.

Mina tulpaner är också lite trötta och slöa idag. Trots att de börjar slokna och gulna i kanterna efter en veckas trogen tjänst tycker jag att de är som vackrast nu.

Vi tog en väldigt lugn morgon med gos och Harry Potter-film. Jag har jobbat bort en hel del på morgonen och nu ska vi strax åka till en kompis för att leka av oss lite.

Hoppas att ni har ett fint och friskt sportlov!

0 kommentarer
/ 2 kommentarer

Harry Potter-kalas

Igår var den efterlängtade dagen äntligen här, nämligen Elles Harry Potter-kalas. I år var fikabordet extra vackert tack vare den galna tårtan som min syster Johanna gav Elle i födelsedagspresent!

Jag vågar knappt tänka på hur många timmar hon har lagt ner på denna skapelse i ren kärlek till sin systerdotter. I vanlig ordning är hennes finish ren perfektion och det är verkligen Johannas signum när hon skapar grejer. Du kan syna allt hon gör i sömmarna.

Jag älskar att fixa barnkalas! Hemligheten är att inte krångla till det med fikat. Allt fika är köpes som jag bara tänkt lite kreativt kring. Eller vad sägs som dessa kvastar gjorda av uppochnervända minimuffins med en salt pinne igenom? Fruktspätten var väldigt uppskattade och extremt enkla att göra och dessa cupcakes är Elles favoritmuffins som finns att köpa på Ica. Jag gjorde bara en egen frosting med citronsmak som jag spritsade på. För att få till den rätta Hogwarts-känslan i dekorationen lånade jag gamla böcker av Johanna.

Jag lyckades av ren tillfällighet hitta denna växt på Ica som ser identisk ut med en Mandragora som det berättas om i Harry Potter-böckerna. Jag målade bara lite på den med svart tusch. Skumraketer gillar ju dem flesta. Jag älskar visserligen att baka, men det tar väldigt mycket tid. Den tiden lägger jag hellre på dekoration när det vankas barnkalas. Barn uppskattar ofta köpesfika dessutom.

Som pynt över bordet gjorde jag ett ballongarrangemang med hjälp av en speciell spiraltråd från panduro. Sedan hängde jag ett gäng LED-ljus i fiskelina i olika höjder för att likna den klassiska matsalen från böckerna. Jag fick tips av min vän Ida om dessa jättefina och billiga ljus från Ikea. Det kostade bara 79kr för ett fyrpack.

Min älskade Potternörd. Hon var så glad och sprudlande hela kvällen. Till kalaset hade hon bjudit sina fyra närmsta kompisar. En perfekt storlek på kalas om du frågar mig. Ingen blir blyg eller riskerar att hamna utanför. Dessa fyra gäster blir dessutom alltid bjudna på Elles kalas så de känner varandra vid detta laget.

Bertil och Ada från matlaget var givetvis två av de fyra. Eller borde jag säga Scabbers och Hermione?

Elles kusinsyster Maj kom som Ron och förgyllde kalaset med all sin energi och tokiga upptåg. Alla borde ha en Maj på sina kalas. Sedan var ju självklart Myra där också. Min bästis Idas dotter!

Både Professor Dumbledore och Dobby gjorde oss sällskap till bords.

Efter fikat blev det paketöppning. Alla hade tagit med sig så fina presenter!

Det här är ÅRETS bild. Vi kallar den för ”firmafesten”. Efter en halvtimmes dansande blev ungarna svettiga och satte sina slipsar på huvudet, hahaha!

Det var en väldigt nöjd och trött åttaåring som somnade som en stock igår. Att både vi och alla inbjudna gäster lyckats hålla oss friska till detta kalaset känns faktiskt som en riktig prestation med tanke på allt som cirkulerar just nu. Jag somnade extra glad och tacksam för det.

2 kommentarer
/ 12 kommentarer

Årets värsta tid

Jag har haft en riktig skitstart på detta året.

Det får mig att fundera lite på min naivitet kring nystarter. Varje nyårsafton är det samma sak: jag är fylld med hopp och förväntan inför det nya året för att det sedan direkt ska gå i kras. Januari, februari och mars är mina sämsta månader på hela året. Jag är sjuk konstant. Sist jag var frisk var på julafton. Detta kvartal kryllar av virus och bakterier och på grund av min medicinering som kör mitt immunförsvar i botten plockar jag upp allt.

Jag har haft influensa med feber och halsont, halsfluss, influensa igen, och nu senast luftrörskatarr. Dessa sjukdomstillstånd varar inte heller över en helg eller en vecka utan jag får dras med varje sak i flera veckor. Det är som att livsgnistan och motivationen sugs ur mig likt vatten vrids ur en trasa. Min blick blir matt och slö. Alla känslor blir stora och jag blir deppig. Jag avskyr när folk frågar hur jag mår för jag orkar inte låtsas men jag orkar heller inte säga som det är.

Att livet blir otroligt jobbigt och att jag slutar göra saker jag älskar beror på att jag inte är mig själv under dessa månader. Jag blir en skugga av mig själv och håller mig undan. Ingenting är roligt och ingenting känns bra. Jag orkar ju ändå ingenting. Jag kan inte följa med och åka skidor med min dotter för jag måste ligga hemma med feber. Jag kan inte göra det där roliga jobbuppdraget för jag måste åka in akut för att snabbt få antibiotika insatt för att inte drabbas av allvarlig lunginflammation. Folk kan inte räkna med mig och jag kan inte räkna med mig själv.

Förutom alla virus och bakterier som flåsar mig i nacken har jag allt mitt andra sjuka. På tisdag måste jag göra den årliga MR-röntgen för att se till att min leversjukdom håller sig i schack vilket alltid får mig att må dåligt. Jag är så orolig för min lever även om jag tror och hoppas att allt är bra. Imorgon måste jag åka in och ta prover för att kolla att mitt järn och min tarmsjukdom inte tar över nu när jag inte kan medicinera lika tätt på grund av alla sjukdomar. Jag är inte min sjukdom. Det är något jag predikar ut när jag föreläser. Men under januari, februari och mars känner jag mig som en enda sjukdom.

Nu har jag bara en månad kvar av den värsta tiden och nu är första gången på länge som jag inte har en pågående infektion i kroppen. Bara lite hosta kvar som en rest av luftrörskatarren. Det blir ljusare och ljusare ute och jag känner hur livet kanske är på väg tillbaka till mig. Folk börjar vistas mer utomhus vilket leder till att spridningen av alla sjukdomar lugnar ner sig.

Ja, kanske är det lite hopp jag känner ändå? Det var så länge sedan och jag har därför glömt hur det känns. Men jag tänker ta vara på denna känslan och ge den näring i mitt bröst. Jag tror nämligen inte att vi är klara med detta kvartalets sjukdomar, och därför behöver jag allt ljus jag kan få för att orka nästa motgång.

12 kommentarer