/ 8 kommentarer

Önskerubrik: Ny i liten by

16244682_1096705643808550_1129098587_oNi är många som vill veta mer om mitt hus och mina tankar om att flytta fem mil från stan. Här kommer ett ganska långt inlägg om mina tankar kring ämnet som ni ska få frossa i. Håll till godo :)

Jag har alltid sett mig som en stadsråtta. Någon som gillar fart och fläkt och att vara där det händer. Jag har alltid bott i stan och identifierat mig med det. Min familj har aldrig sysslat med friluftsliv eller idrott då musik och socialt arbete i kyrkan har tagit all tid. Jag var ett barn som alltid stod och drog fröken i byxbenet på rasten och frågade ”När får vi gå iiiin?”. Hur i hela friden kom jag på att jag skulle flytta ut rejält på landet till en liten by med ca 300 invånare?

Mitt år som sjukskriven och utmattad lärde mig oerhört mycket om mig själv. Min syster Elina är psykolog och lärde mig för ett-två år sedan vad introvert respektive extrovert betydde. Hon sa att vi tre systrar är introverta och jag skrattade rakt ut. Vi är alla tre socialt begåvade och duktiga på att föra oss med en mängd olika typer av människor, HUR kan vi vara introverta? Hon lärde mig att introvert har ingenting med social kompetens att göra utan det handlar om vart du hämtar din styrka. Vart laddar du batterierna? Är det när du är själv -introvert, eller när du är bland massa folk -extrovert. Jag är definitivt introvert. Jag blir trött av stora folksamlingar för att jag ger så oerhört mycket av mig själv för att alla andra ska trivas och för att ingen ska känna sig ensam. Jag är uppväxt med tänket att ingen ska känna sig utanför och att det är viktigt att se alla i sin omgivning. Det är något väldigt fint som jag har fått av att ha blivit uppväxt med kyrkan som en naturlig del av livet. Det har dock lett till att jag efter stora event måste hem och vila för att samla upp min energi igen, och då gärna själv eller tillsammans med mina närmsta vänner där jag känner att jag kan slappna av till 100 %.

Denna insikt om att jag är introvert landade rejält när jag var sjukskriven för utmattning och blev tvungen att lära mig hur jag ska leva mitt liv för att inte hamna där igen. Jag ska inte ge en massa energi som jag inte har. Jag måste prioritera egentid och respektera att jag behöver vara på en lugn plats för att samla kraft. Inte identifiera mig med något jag inte är bara för att jag är uppväxt på ett visst sätt. Jag är vuxen nu och skapar mina egna förutsättningar för den person jag blivit och kommit på att jag är. Därför tror jag att det blir hur bra som helst för mig att få komma ut på landet till lugnet. Vi har ju bott på landet i snart tre år, men byn vi bor i nu ligger bara tio minuter från stan och därför blir det att vi lever stora delar av våra liv i stan ändå. En kan säga att dessa tre år har blivit en uppvärmning inför att bo på landet på riktigt.

Självklart finns det orosmoln kring flytten såsom pendling och ovisshet om hur det verkligen kommer kännas att bo så långt från stan, men vi tar det som det kommer. Det finns en tågstation i byn som tar oss till stan på 35 minuter och därför har vi landat i att det inte kommer bli något större problem. Vi känner redan flera stycken som bor i byn, bland annat min bror med familj som bor på samma gata och därför tror vi inte att vi kommer känna oss ensamma. Dessutom bor flera av våra närmsta vänner redan utanför Umeå och avståndet till dem blir därför ungefär lika långt som vi har nu. Något annat som lugnar mig är att vi trots allt kommer jobba endel i stan och därmed inte tappa kontakten helt med stadslivet. Jag kommer dock aldrig att jobba heltid med tanke på min hälsa, men i framtiden kommer jag kanske att jobba tre dagar i veckan i stan vilket känns väldigt lagom.

Emil är uppvuxen ännu längre från stan och är helt med på vad detta kommer innebära. Han känner ingen som helst oro över avståndet utan känner sig glad över att få komma ännu närmre sina föräldrar och det är verkligen jag också! Vi kommer att hamna mitt emellan hans och min familj vilket känns väldigt lyxigt för Elle. Sedan kommer det säkert att ta en liten stund innan ”ny-i-byn-känslan” går över men vi har ingen brådska. Vår magkänsla säger oss att detta beslut är helt rätt och det är det viktigaste. Vi är redo för omställningen och förändringarna som kommer med att bli riktiga lantisar!

När vi bodde i Stockholm och stod inför en flytt upp till Umeå pratade vi med en vän om oron över att lämna det vi under flera år byggt upp i Stockholm. Han sa något som verkligen fastnat hos oss nämligen: ”Ni förlorar ingenting genom att flytta, ni får bara mer!”. Och så är det ju. Vi förlorar inte det vi har i stan för att vi flyttar, utan vi får bara ännu mer genom att flytta till en by och bygga upp vårt liv där!

 

Det var första önskerubriken och jag hoppas ni tycker om konceptet! Jag tänkte skriva fyra till inlägg till era önskerubriker så ni kan fortsätta önska i kommentarsfältet! Puss och kram till er <3

8 kommentarer

  • Em

    3 mars, 2017 kl. 14:35

    Intressant! Jag har också lärt mig den hårda vägen att jag är introvert… alltid trott att jag är extrovert då det är den personlighetstypen som har uppmuntrats både hemma och i omgivningen i stort. Hjälp vad jag har gjort våld på mig själv för att vara något jag inte är! Flera år av sjukskrivning har hjälpt mig att börja hitta vem jag egentligen är.

    Jag känner ofta igen mig i de upplevelser du beskriver kring din sjukdom, trots att min sjukdom är en helt annan. Din blogg är en fin uppmuntran i min ofta kämpiga vardag! Tack!

    Önskeinlägg; Att vara sjuk och ha barn

  • ellenlundis

    3 mars, 2017 kl. 16:30

    Du är så klok du, Stina! :)

  • Miriam

    3 mars, 2017 kl. 18:20

    Oj, vilket bra inlägg! Särskilt runt detta med att va introvert. Kram och all lycka till er!

  • Ewa

    3 mars, 2017 kl. 21:24

    Yay!!

  • kicki hägglund

    3 mars, 2017 kl. 22:01

    Håller med om att man inte förlorar utan vinner. 41 år senare på landet vill jag inte flytta tillbaks till min barndomsstad. Kram Kicki

  • kfworkshop1

    4 mars, 2017 kl. 12:17

    Skulle vara sjukt kul med en loppis/ second hand guide! Jag är nyinflyttad och galet loppisgalen hahah! Jag har lyckats finna PMU och röda korset etc i Umeå, men som vi alla vet gömmer sig de största skatterna utanför stan på mysiga loppisar! Kan du inte tipsa om dessa?

  • Frida V

    4 mars, 2017 kl. 21:24

    Hej Stina!
    Gillar verkligen din blogg!♡
    Å er kärlek till Elle som bara strömmar!
    Det med introvert är ganska intressant, jag har oxå kommit på mer och mer att jag är det, men det är svårt att acceptera.
    Mvh Frida.

  • Josefin

    6 mars, 2017 kl. 12:16

    Hej! Du har en underbar blogg. Brukar inte skriva men ville önska en rubrik. ? Jag tycker det är intressant med hur man påverkats av att va sjuk när man var liten och önskar rubriken ”sjukhuskänslor” eller liknande rubrik. Det jag menar med rubriken är hur du känner för sjukhusmiljön och vårdmiljön och varför. Det verkar som att du inte har något emot den då du utbildar dig till sjuksköterska. Jag var också sjuk när jag var liten och spenderade mycket tid på sjukhuset och vårdcentralen och jag är utbildad undersköterska idag. I mitt fall har jag nog alltid kännt en trygghet på sjukhus (vc är inte alltid samma sak) och även om de gör misstag så har jag aldrig hatat sjukhuset eller miljön osv. Vissa verkar istället få motsatta känslor av att ligga inne mycket. Tack för en bra, motiverande, kärleksfull blogg! Mvh Josefin