/ 13 kommentarer

Önskerubrik: Att leva med smärta

Caroline önskade rubriken att leva med smärta. Den är högst aktuell för mig just nu då det är detta jag tampas med dagligen. Människor runt omkring skulle aldrig märka det för det är ingenting som syns utanpå mig. Det är en kamp som sker inom mig och där stannar den allt som oftast också.

Jag har magsmärtor hela tiden just nu. Du hör mig i princip aldrig säga aj eller ens prata om att smärtorna finns där. På sin höjd kan du se en rynkad näsa ibland om du är uppmärksam eller en hand som ömt försöker stryka bort det onda. De som känner mig riktigt riktigt väl kan se det i mina ögon. De har inte kraften att vara pigga och alerta utan ser liksom ut att vara öppna för att de måste. När Emil blev kär i mig kallade han mig jämt för glitteröga då han tyckte att min personlighet liksom glittrades fram genom mina ögon. När jag är sjuk och har ont försvinner glittret. Min personlighet orkar inte längre tränga sig fram.

Min sjukdom har ofta yttrat sig i trötthet. När jag är uppe och igång anstränger jag mig långt över min förmåga för att jag måste kämpa emot så många saker för att fungera, och där är smärtan en av de tyngsta grejerna som gör mig otroligt slut. Det är som att hålla på med en inre och omedveten dragkamp där jag tillslut måste ge upp för att vila. På ena sidan snöret står smärtan och sliter och på den andra sidan står min inbillning om att jag är frisk. För när smärtan inte tar över är det faktiskt så att jag lever ett liv som inbillningsfrisk. Det är inget tragiskt i det utan det är ett sätt för mig att få leva mitt liv som jag vill då och då.

Jag tror att ni kanske skulle vilja höra mina bästa tips under denna rubriken. Få svar på hur en bäst lever med smärta. Men i ärlighetens namn söker jag de svaren själv. Visst, jag kan leva ett normalt liv titt som tätt, men jag har svårt att hitta balansen mellan att erkänna smärtan och totalt ignorera den. Det kanske låter lyxigt att ha förmågan att kunna ignorera den, men faktum är att det ibland äter upp mig inifrån. Ni vet ju att jag har sakta men säkert börjat öva på att säga till Emil när jag får extra ont i magen bara för att höra mig själv säga de orden. Nu har jag ont i magen. För om jag aldrig säger dem tappar jag förståelsen för mig själv. Smärtan blir inte verklig utan jag lämnas bara kvar med konsekvenserna av den och kopplar ihop dem med min person och det blir helgalet.

Jag använder mig inte ens av en vetevärmare eller duschar varmt när jag får extra ont. Förstår ni hur galet? Jag skulle aldrig komma på tanken att göra något praktiskt åt min smärta, för jag respekterar den inte. Hur ska en kunna respektera någonting som en inte erkänner finns?

Nu skulle jag med andra ord vilja ha era tips istället. Hur gör ni för att ta hand om er själva när er kropp har ont? Tycker ni att det kan vara svårt att erkänna smärta och hur gör ni i så fall för att inte förlora er själva i det?

13 kommentarer

  • Hanna

    5 maj, 2017 kl. 09:12

    Fy tusan Stina, skickar tusen kramar till dig! Jag är också väldigt dålig på att berätta när jag mår dåligt, men jag jobbar på det. Brukar försöka skriva av mig på min blogg så att mina päron kan se så att dom vet och kan höra av sig, så att jag själv slipper ta den direkta kontakten… Just nu har jag mensvärk och mår piss, tog två magnesiumtabletter och väntar på att det ska gå över. Tyckte livet var orättvist tills jag läste om din smärta. Det är ofattbart, och jag vill ge dig magiska magnesiumtabletter som hjälper dig också <3

  • Ida

    5 maj, 2017 kl. 09:31

    Fascineras över dej, samtidigt som jag försöker använda min mentaliseringsförmåga (tänka, förstå, känna hur någon annans liv är) och sätta mej in i hur detta är för dej. Svaghet är modigt att visa, det är beundransvärt. Kom och tänka på en lovsångsrad:
    🎶Du lyfter mej när jag är för svag🎶
    Gud kan göra svaghet till styrka och lyfta upp oss när vi tror att vi har sjunkit långt ner och känner oss orkeslösa. Han är med oavsett hur vårat mående/smärta är. Hans kärlek bär och håller genom allt, ända in i evigheten. Guds kärlek som kan genomströmma en är svår att förklara, man måste liksom uppleva det. Likaså hur lovsång kan få en på andra tankar, ge insikter, få en att se mer från Guds perspektiv och fokusera på rätt grejer -det som spelar roll.
    Summan av kardemumman: Guds kärlek & lovsång gör ofta min dag ljusare när jag har en dålig dag. (Kan dock inte jämföra min ”smärta” med din)

    ”Min kropp & mitt mod må svika, men jag har Gud, han är klippa för evigt” ps73:26″

    Kram till dej, du inspirerar genom att vara dej själv och skriva om både bra och dåliga dagar i livet!❤️

  • Karro

    5 maj, 2017 kl. 11:37

    Fina du <3 Jag har övat länge på att acceptera och respektera min smärta, samtidigt som jag utmanar den så att den inte ska få styra mitt liv för mycket. Mina bästa tips är just värme: vetevärmare, ett varmt bad, en varm kram (också bra att krama om sig själv lite då & då). Kan också hjälpa i stunden att ligga på min spikmatta eller använda tens (apparat med elektroimpulser, går att låna på hälsocentral) på ryggen eftersom smärtorna ofta går ut där. Yoga med fokus på andning och avslappning hjälper mig också, både med smärtor och tröttheten som långvariga smärtor ger. Jag gör en ledd avslappningsövning varje dag, klarar mig inte utan den nu! Kramar

  • Runa Hermansson

    5 maj, 2017 kl. 17:31

    Tillåt dej själv till sköna stunder med vila en mjuk filt helst ylle. Ett tyngdtäcke skulle kunna vara bra Tyngden av täcket stärker din personlighet/självkänslan och sätter igång oxycontin utsöndring som motvikt till adrenalin. Oxytocin kan ge smärtlindring lugn och ro och lättare att slappna av och somna. Taktil massage är jättebra också. Man kan få rygg, hand och fotmassage. Eller helkroppsmassage. Jag är en gammal klasskamrat till din svärmor Elsa. Vi träffades i somras en stund när vi hälsade på i Strycksele helt oplanerat. Jag är diplomerad Taktil massör och vill gärna låta dej prova om du vill. (Jobbar som distriktssköterska i hemsjukvård.)Jag kan komma hem till dej också. .. Ett litet tips från mej!☺

  • Fanny

    5 maj, 2017 kl. 23:18

    Gråta

  • Ellen Lindberg

    7 maj, 2017 kl. 16:38

    jag har tyvärr inga bra tips men vill bara skicka lite pepp och kärlek.
    <3

  • Hanna

    8 maj, 2017 kl. 06:36

    Jag är lite tvärtom mot dig. När jag har ont så både visar och säger jag det. Men jag är en öppen person även med andra saker. En del kanske till och med skulle tycka att jag är lite för öppen men det är sån jag är. Jag tycker det bästa tipset ändå är det som du själv skrivit. Att säga högt till Erik att du har ont men även säga det högt till dig själv. ”Nu har jag ont”.

  • Hanna

    8 maj, 2017 kl. 06:37

    Förlåt, menade såklart Emil.

  • Caroline

    8 maj, 2017 kl. 10:06

    Hej Stina! Tack för ditt svar på önskeinlägg. Så svårt det där. Jag har fått så mycket inspiration av dig och din blogg när jag haft det jobbigt, för mig var det för att det såg ut som att du lade till saker som du kunde göra mellan varven, klä upp sig, göra dockhus till dottern, ordna ett kalas. Länge såg jag ingen mening med att göra sådana saker för min egen del, då jag tyckte det kändes så oviktigt i sammanhanget, men via din blogg kom jag till insikt för min egen del att det var precis sådant jag behövde/behöver för de små guldkornen både till vardag och fest gör att jag orkar när det är jobbigare. Ju mer bra jag gör för mig själv, desto mer orkar jag att ta mig igenom det jobbiga när det kommer. Hoppas du förstår hur jag tänker.
    Så det är väl lite tipset jag har/skickar tillbaka, addera i den grad man orkar, små roliga glädjeämnen.
    Och att ha en ask med saker som får en må bra som man tar fram när det är jobbigt tex en motivationslapp, världens bästa film, kort från sina kära, vadsomhelst. Asken ska vara fin tycker jag.
    Och att ha en lista med roliga projekt man vill göra, imorgon eller långt i framtiden, det spelar ingen roll, men viktigt är att projekten finns i olika storlekar som att sticka ett gosedjur, ordna Afternoon tea för tjejkompisarna, göra ett dockhus som du gjorde mm. Saker som man behöver avsluta, och andra saker som kan vara liggande beroende på hur dåligt man mår, men någonting för att ha något att styra upp sig mot.
    Men inget av dessa fungerar nog bra om man inte pratar om det tänker jag, våga visa smärta för vi kan inte alla gå och låtsas som att livet är perfekt och att alltid släta över saker som faktiskt är jobbigt, det får lov att vara jobbigt och det är okej att säga att det är det. Någon gång måste det ut och att inte prata om det känns för min del som att det bara fördröjer processen.
    Hoppas förresten allt går bra nu innan flytten, så spännande!
    Stor kram!!

  • Nina

    8 maj, 2017 kl. 21:08

    Känner igen mig, har reumatism själv. Säger heller aldrig ifrån när jag har ont, och ”märker” det oftast inte förrän jag märker att jag blivit arg eller otrevlig mot familjen (som regel min man). När smärtorna är så stora, hjälpercen vetevärmare så lite och jag tror det är en av orsakerna till att jag också sällan tar den fram – då kommer jag att märka hyr lite den fungerar.. men jag övar också på att säga det, för när min man kommer med vetevärmaren är det klart att det känns bättre.

    Det som hjälpt mig, är att acceptera. Om och om igen, och flytta fokus till det som är bra, och det som inte gör ont. Och sen acceptera igen.

    Stor kram!

  • Anonym

    9 maj, 2017 kl. 00:34

    kan ev vara av intresse: Jag kan nog påstå att du både gör och tänker och lever på rätt sätt, i mångt och mycket.

    Själv så provade jag den andra vägen. Den som innebär att man anpassar och fokuserar på att behålla jobbet i första ordning och sedan fylla på med fritid och relationer i den mån man orkar. Vilket efter många år nu innerbär att jag inte har lyckats bygga upp något ”liv” åt mig själv som är betydelsefullt i den bemeningen att någon eller några är i behov av mig på en dalig basis. Och nu snart står jag ev utan jobb eftersom min kropp har fått nog av överanvändning och överbelastning och min vardags lycka är högst begränsad liksom min förmåga att skapa något nytt.

    Men även med dom valen skulle jag nog säga att det är lättare att leva i glädje när man väljer att vara öppen med om att man har ont. speciellt när man känner att man inte förmår hänga med, eller vara alert nog. Inte för att söka efter en dos empati utan bara för att landa i att man inte är optimal för tillfället och att det är ok.

    Samt att det är lättare för omgivningen att veta när dom kan skämta och driva och busa. och göra det utan att vara orlig för att det är fel tilfälle eller när det inte ger samma resultat. Dom behöver inte vara uppmärksamma hela tiden på en och slappnar av mera i relationen till en. (efter något år av invänjning till hanterings sättet)
    Det är också något som tydliggör att trötthet och ev ilska inte är kopplat till dig som person utan till sjukdomen både för dem och dig..
    Då jag inte har några som helst problem att avgöra vad som är mitt jag och mitt hjärta vs vad som är min sjukdoms konsekvenser uppmuntar jag dig till att tänka nytt på detta område.

    Tyngdtäcke hjälper mig i avslappnings syfte då det omedvetet gör att spänningen minskar i kroppen under natten eller vid vila, också där en inkörsport på några veckor då det kan bli värre tillochmed (prova via vårdcentralen om du sover dårligt eller vaknar slut på morgonen redan) det hjälper dock inte till all form av smärta.

    Hoppas det hjälper något att veta att du tänkte och valde rätt väg, även om din väg är både jobbigare och mera ansträngade i vardagen,
    Så finns det mera att glädjas åt och att uppskatta (även på en omedveten nivå, som kanske är den viktigaste platsen att ha glädje källor i)

    Planera in ev vilo pauser, jag tog ut semester 3ggr per år för att veta att jag hade några dagar av ren vila att se fram emot, om xx antal dagar.
    kanske ett besök hos någon mormor eller farmor eller någon stuga där du inte behöver göra något annat än att sova och återställa den mentala orken. Även att få känna saknad efter dom man älskar är något som ökar sin egen förmåga att hantera överbelastning sedan som alltid sker i vardagen. Stunder av ansvarsfrihet är högts återställande när man lever i någon form av utmattning eller överbelastning.

  • Helena Bergström

    9 maj, 2017 kl. 20:09

    Jag är inte bra på att prata om min sjukdom. Jag har fibromyalgi sen snart 17 år. Jag själv tycker det syns på hur långsam jag är. Blank i ögonen och svullen i kroppen. Men jag har på nåt vis en känsla av att andra inte skulle orka med mig och mina symptom. Det är en svår balans. När jag mår som sämst säger kroppen ifrån och jag får migränanfall. Då är jag hemma och vilar tills det går över. Isolerar mig och varken syns eller hörs. Lyssnar på musik och ljudbok. Är kristen och känner att den tron bär mig igenom, även de värsta dagarna…

  • Hannah

    12 maj, 2017 kl. 23:21

    En i vår församling som också nyligen skrev ett (poesi)inlägg om att leva med smärta; http://polemik.nu/charlienetzler/fortvivlade-brus/