/ 12 kommentarer

När såret går upp igen.

missfallHärom dagen städade jag huset och kom över en liten låda som jag trodde var tom. Jag tyckte den var fin och tog av locket för att stoppa in lite pysselgrejer i den och blir knockad av vad som möter mig däri. Där låg rester av drömmen. Rester av glädjen. Rester av det förlorade. Rester av dig.

För två år sedan fick jag och Emil missfall och några månader senare skrev jag ett uppskattat inlägg om vår sorg och mina tankar kring det. Det gör inte lika ont längre för att tiden har gjort sitt och vi har gått vidare. Men när jag såg kläderna som jag minns att jag noga vek ihop och stoppade i lådan medans tårarna rann från mina kinder, gjorde det så ont. Jag hade till och med köpt en likadan napp som Elle älskade när hon var bebis och nu packade jag ner den tillsammans med drömmen om dig. Mitt älskade lilla pyre.

Min kropp orkade inte bära ett barn till då den var för fokuserad på att ta hand om sig själv. Att Elle inte blev bortstött när hon låg i min mage är ett mirakel som ingen läkare jag träffat på lyckats förklara. Tårarna rinner nu när jag skriver det. Jag är så tacksam. Tacksam för min älskade dotter som jag älskar så mycket att jag ibland måste nypa mig själv i armen.

Missfallet stod inte bara för förlusten av något vi älskade, utan det stod också för döden av en dröm. Drömmen om enkelheten och drömmen om att livet skulle fortsätta i det självklara småbarnslunket precis som för alla andra runt omkring oss. Nu visste vi att vi måste kämpa. Kämpa igen. Med det här också.

När jag känner mig redo ska jag ge bort denna lådan till någon annan vars dröm tar vid där min tog slut. För där min dröm fick dö i askan fick en ny växa till liv. Askan är den bästa jorden, precis som Marcus Krunegård sjunger. Vår nya dröm kommer inom en snar framtid att växa i någons mage i Sydafrika och vi är så redo att ta vid där hon inte kan fortsätta. Jag kommer att älska och hedra henne resten av mitt liv för den uppoffringen hon kommer göra, för mitt barns bästa.

En ny dröm lever vidare. Men lilla pyret, du kommer alltid att speglas i tåren på min kind <3

 

12 kommentarer

  • Jennifer

    10 oktober, 2016 kl. 10:15

    ❤️

  • Saga

    10 oktober, 2016 kl. 10:44

    ❤❤❤❤

  • ellenlundis

    10 oktober, 2016 kl. 13:05

  • Fanny S

    10 oktober, 2016 kl. 13:49

    Sitter här på en bänk i solskenet och har precis fått ett sånt där argutbrott på min ena dotter som man bara får när man är stressad, inte hittar bebisens napp och stora barnen trilskas. Men nu stannade mitt hjärta till och ögonen fylldes med tårar. Tacksamheten ❤ Och sorgen för alla de som förlorar ett barn.

  • Vera

    10 oktober, 2016 kl. 13:50

    ❤️❤️❤️❤️❤️❤️

  • malin

    10 oktober, 2016 kl. 16:17

    det är så svårt att ens kunna skriva något som kan ge ett uns av tröst eller peppning. livet är så fruktansvärt orättvist och det gör så ont i mig att ni tvingats gå igenom så mycket. det är en klen tröst för den som är i sorgen men jag försöker att leva i att gud bär mig dit jag ska vara. att det finns en större mening än den vi kan se. det är det svåraste jag vet att leva upp till och verkligen förlita mig på, men gång efter gång får jag uppleva det, guds stora nåd över oss som gjort livets svåra prövningar för mig till i slutändan något helt fantastiskt. STOR KRAM till er!

  • Alice

    10 oktober, 2016 kl. 17:17

    <33!

  • Ellen

    10 oktober, 2016 kl. 20:59

    <3<3

  • Elina

    10 oktober, 2016 kl. 21:44

    Älskade syster… ❤️

  • A-mamman

    11 oktober, 2016 kl. 20:36

    Oj, vilket starkt inlägg. Är helt ny som läsare, kom in via Claras blogg och ville bara lämna en liten hälsning,

    • Stina Hägglund

      13 oktober, 2016 kl. 23:29

      Tack snälla snälla du! Välkommen hit :)

  • Maria

    22 oktober, 2016 kl. 08:47

    Har själv vuxit upp med två adopterade storebröder och är själv, enligt läkare, ett under. Älskar mina bröder så mycket och är så tacksam för att jag fick just dem. Min mamma sa alltid att hon hade fött dem med hjärtat och mig med magen. För mig är det så självklart och aldrig någon skillnad. Önskar er Guds välsignelse i den resa ni nu står i! kram