/ 4 kommentarer

Mitt livs första isbad

Tisdag betyder matlag och numera även isbad tydligen… jag var inte med och fattade det beslutet men ställer mig lydigt i ledet.

Detta blev mitt livs första isbad och dessutom var jag först i av allihop. Det var riktigt härligt efteråt och barnen hoppade till och med i flera gånger, riktiga norrlänningsungar. Nästa tisdag tar jag dock badskor på mig för att slippa få ont i fötterna av den steniga bottnen.

Olivia tar det här med vinterbad till nästa nivå som ni ser… men så är hon uppvuxen i Strycksele också, haha.

Det var riktigt härligt att få komma till Lidströms solvarma veranda och äta middag efter det kalla badet. Vackert dukat som alltid.

Det serverades lamm och pangad potatis med timjan och smör. Helt. sjukt. gott.

Och så denna aioli… makalöst gott!

Ulf åt med stor aptit. Lillfossingen tittade upp som vanligt. Det gjorde den alltid på Elle också som liten. Sötaste jag vet!

Jag kände mig alldeles pirrig över att få inviga verandan med matlaget. Det har blivit ett sådant tydligt vårtecken efter våra år ihop. Nu börjar en otroligt fin tid på året. Det kan inget virus ta ifrån mig.

Efter maten lekte barnen på som vanligt. Här är Elle och Ulf sportkommentatorer till Bertil och Adas fotbollsmatch. Ulf sa mest ”adda” och ”titta” som är hans favoritord.

Att kalla Elle för ett ensambarn går inte riktigt ihop. Hon har visserligen inga biologiska syskon än men hon är jämt och ständigt uppe i matlagsbarnen och sina kusiner. Jag är glad att det kryllar av dem!

Nu har vi ytterligare en fin tisdag att lägga till i minnesbanken. Tacksam för det!

4 kommentarer

  • Sofia

    25 april, 2020 kl. 13:51

    Oooh – Strongt gjort av dig! Och vilken ynnest att ni har varandra i matlaget!

  • Anna

    1 maj, 2020 kl. 16:48

    En av mina bästa väninnor är ett ”ensambarn” från Västerbotten. Det bästa fruntimmer man kan tänka sig. Det växer utmärkta ”ensambarn” där i snön! Lika vitblond som din unge. Hon berättar ofta om hur viktiga grannbarn och familjevänner var för henne. En speciell blev hennes bror. Tror att man får den familj man s.a.s ska ha. Blodsbanden inte det viktigaste. Viktigare är att ta emot och bejaka den familj som livet ger en. En av mina söner har en vän som har haft en så djääävuulskt svår start (och fortsättning) i livet. De är unga män nu, snart på väg ut i livet. Men sedan flera, flera år är min son som en bror för den andra grabben. Senast idag har han tröstat och stöttat i långa telefonsamtal. Som med vilken brorsa som helst säger han själv. Den andre grabbens biologiska familj har splittrats av föräldrarnas drogmissbruk och kriminalitet, åratal i en mängd fosterhem etc. Våra syskon är dem vi då och då möter och får ett djupt band till. Blod har inget alls med det att göra. Inte adoptioner eller nåt annat heller. Bara kärlek.

  • Ajli

    6 maj, 2020 kl. 09:20

    Jag hittade hit från UnderbaraClaras länk och är förälskad i ditt flöde :) Så vansinnigt fint, så mycket barnakärlek, så mycket färger! Blev bloglovin’ dirre!

  • Maria

    13 maj, 2020 kl. 08:58

    Tack för en urmysig blogg – upptäckte din blogg via Underbara Clara. Läst alla inlägg sen starten och inspirerades av din styrka och ditt förhållande till livet!