/ 4 kommentarer

Mitt livs äventyr

IMG_5722 (1)Vad många av er kanske inte vet är att jag var på mitt livs äventyr i Etiopien när jag var tjugotvå år gammal. Det var en missionsresa jag gjorde med min bibelskoleklass och en resa jag sent ska glömma. Vi åkte långt upp i bergen i en livsfarlig buss till en liten by som hette Solemo. Halvvägs fastnade bussen i lera och vi fick alla gå ut och dra upp bussen i ett rep. Vi halkade runt i leran och skrattade och grät om vartannat och förstod inte hur vi skulle ta oss vidare.IMG_5627 (1)Men fram kom vi mirakulöst nog och kunde installera oss på vårt ”hotell”. Vi bodde verkligen i slummen och levde även därefter. Det fanns ingen dusch så vi fyllde tomma vattenflaskor med regnvatten som vi fångat upp med hjälp av en stor tunna och sedan hjälptes vi åt att tvätta håret på varandra på detta vis. Vi sov två och två i smala sängar och alla delade på en toalett…IMG_5573Och när jag säger toalett så menar jag detta sjul… jag skämtar inte ens. Detta var vår gemensamma toalett och väl där inne är det bara ett hål ner i marken. En blir minst sagt ödmjuk efter att ha blivit tvungen att göra sina behov därinne. Jag höll mig i fyra dagar innan jag var tvungen att entra detta bås. Aj.IMG_5664 (1)På grund av dessa förhållanden som vi visste skulle råda hade Emil innan vi åkt ”anlitat” en mat-och-bajs-vakt åt mig. Med andra ord någon som såg till att jag åt och bajsade, haha. Lotten föll på min käre vän Jakob och han gjorde ett utmärkt jobb. Jag var nästintill ensam om att inte bli magsjuk på vår resa och det berodde att jag bara åt pasta utan någonting till och vitt bröd. Tror ni magen var glad? För några veckor sedan fick jag ett sms av Jakob där han skrev att han fortfarande såg sig som min mat-och-bajs-vakt då Emil inte sagt upp kontraktet. Jag var tvungen att informera honom om att det skett lite förändringar sedan sist. Byte av hål bland annat ;) På bilden ovan ser vi inte så muntra ut då jag blivit väldigt sjuk och var tvungen att traska iväg till en läkare i bergen för att få hjälp… DET mina damer och herrar är en helt annan story.IMG_5670 (1)Vi var i Solemo för att berätta om vår tro på Gud som hjälpt oss alla så många gånger i livet, och för att ta hand om människorna som bodde där. Folk hade vandrat i flera dagar för att komma till byn där mötena hölls och på ett möte dök det upp över 100.000 pers, jag skojar inte! Återigen. Ödmjukhet. Vi fick beskåda så mycket misär på så kort tid och framförallt ett minne har etsat sig fast hos mig. Det var en gråtande mamma som la sin döende bebis i mina armar och bönade och bad om hjälp. Det enda jag kunde göra var att krama om barnet och be till Gud under gråt om ett mirakel. Maktlösheten var total.IMG_5639 (1)De här fyra bedårande tjejer ni ser är syskon… De har samma mamma och pappa som båda är mörka med svart krulligt hår. De fick en mörk tjej med krulligt hår, två ljusa tjejer med blondt hår och en mörk tjej med lätt lockigt hår. Snacka om att generna gjort en kullerbytta. De två blonda tjejerna var tyvärr väldigt utsatta av de andra barnen och blev oerhört retade och bortstötta. Det syns så tydligt i deras ögon.
IMG_5657 (1)Jag fick ett speciellt band till den yngsta blonda tjejen. Alla barnen var rädda för oss först då vi var så ljusa i hyn och de tyckte vi såg jätteläskiga ut. Sedan förstod de att vi var snälla och hade pengar och då blev vi helt plötsligt jättepoppis. Längst bak i barnaskaran ser jag denna tjejen gömma sig samtidigt som de andra barnen knuffar omkring henne. Jag går fram till henne och pekar på mitt hår och sedan på hennes för att visa henne att vi var lika. Alla andra dagar vi var där gick hon längst fram och de andra barnen la armen om henne och fnissade pirrigt när hon gick och satte sig i mitt knä. Älskade barn, jag undrar så hur du har det idag.

Ju mer jag tänker på det desto overkligare känns det att jag har gjort denna resa. Nu har jag ändå bara snuddat vid några få saker vi var med om. Jag är så glad och tacksam över att jag fick vara med om ett sådant äventyr. Det har verkligen präglat mig!

4 kommentarer

  • Annica

    1 februari, 2016 kl. 14:28

    Jag var med om en resa som ”förändrade” mig och min tro. Det var min konfirmationsresa till Italien / Assisi (staden där helige Fransiskus och heliga Clara verkade). Jag fick se en hel del inom kristendomen som berörde mig, jag fick träffa kristna (katolska) ungdomar och ”festade” med dem under en festival där. Jag blev erbjuden att följa med på en gudstjänst med dem (dock sa tyvärr vår Svenska kyrkans präst nej till det). MEN, det fick mig att inse hur öppna andra människor är med sin tro och hur det verkligen LYSER om dem. Det har gjort att jag också vill stå upp för min tro på det sätt som de gör. Och stå för det.

  • CL

    1 februari, 2016 kl. 18:04

    Berätta meeeer!

  • Berith Stenblom

    2 februari, 2016 kl. 11:52

    Hej igen Stina!
    Midsommarhelgen 2015 var ju Du på Torp-konferensen och höll ett seminarium om Din påse på magen. Jag och en väninna till mig (och jag tror alla, verkligen alla, som lyssnade till Dig) var djupt imponerade av Din berättelse! Allt sedan dess har jag följt Dig på bloggen. Just i dag fick jag syn på Mitt livs äventyr! Måste berätta att jag och min familj har också gjort Vårt livs äventyr i Afrika. Vi har goda vänner som har arbetat som missionärer i Tanzania och sommaren 1992 fick vi vår chans. Ja, våra två barn (då 18 och 14 år) och jag. Min man jobbade ett halvår på missionsstationen i nordvästra Tanzania tillsammans med våra vänner. Men, det halvåret inleddes med en fantastisk semester i Kenya och Tanzania. Vi fick lära oss att vi var ”mzungo” (vit man). Mycket mer kunde skrivas, men det får bli en annan gång.
    Ta väl hand om Dig, Stina och Din man och Er dotter.
    Med vänlig hälsning
    Berith Stenblom

  • Elin

    26 februari, 2016 kl. 03:38

    Är själv uppvuxen i Etiopien. Är nyss hemkommen från 10 dagar där med min 7åring. DET var ett äventyr! Så nyttigt för mig se mitt ”barndomsland” genom hans ögon. Utmanande berätta för honom om svältlatastoren som är på gång. Hoppas du får återvända med din familj en dag! Och att du kan och klarar äta den fantastiska maten! Allt gott, Elin (som du oxå träffade på Torp)