/ 2 kommentarer

#metoo

För ett år sedan skrev jag ett helt inlägg om varför jag är feminist. Där tar jag upp några av de gånger som jag blivit utsatt för sexuella trakasserier och övergrepp av män. Det värsta är att listan bara fortsätter att fyllas på med grejer. Senast i somras fick jag polisanmäla en främmande man som trakasserade och kränkte mig via min privata mobiltelefon. Rätt in i hemmet och fredagsmyset. Anledningen? Jag hade varit med i ett reportage iklädd en baddräkt.

Jag är så trött på detta och om en hashtag som #metoo kan öppna upp ögonen på män och för den terror matchokuturen utsätter oss icke-män för så är jag gladeligen med i det. Det är så sjukt mäktigt att scrolla på facebook, Twitter och instagram och se hur det fullkomlig svämmar över med inlägg kopplade till denna hashtag. Många är chockade men det är inte jag. Om männen tänker fortsätta att sitta tysta och inte erkänna sig som en del av problemet så tänker i allafall inte jag haka på och vänta på att de ska höja sina röster. Och det kanske krävs en hashtag där mäns systrar, mammor, kompisar och partners berättar om vad de blivit utsatta för, för att män som grupp ska vakna upp och rannsaka sig själva. Vi har startat denna lavin, nu får ni fånga upp den!

Och för att stoppa ditt ”inte alla män-tänk” vill jag först hjälpa dig att flytta ditt fokus genom att säga det som så många andra sagt före mig; ALLA kvinnor. 

2 kommentarer

  • J

    18 oktober, 2017 kl. 22:32

    Jag har alltid tyckt att övergreppen jag varit med om är för töntiga. Men hade någon gjort något sånt här mot Mina döttrar så hade jag mördat!

    När jag var 6 tog några äldre killar mig och en pojke på min avdelning ut oss i skogen. Där tvingades vi att klä av oss nakna av de äldre killarna, som bodde vid vårt 6-års. Vi skulle sedan trycka våra kön mot varandra medans de stora killarna såg på. Det var inte förrän jag berättade för mamma och såg hennes reaktion, som jag förstod att det var något som var fel. Helt galet att tom så små barn kan tro att de har makten över andra på det sättet.

    På gymnasiet umgicks jag men några friidrottskillar som gick i min klass. Jag och en kompis var ofta på deras elevhem. En gång så började de kittla mig på sängen i ena killens rum. Sen övergick det till att en av killarna drog ner dragkedjan på mitt linne och tafsade och höll fast mig, en annan tog en bandyklubba och stötte den mot min rumpa. Jag skrek att de skulle sluta och att min kompis skulle hjälpa mig. Men hon kunde inte för den tredje killen höll fast henne. Jag tänkte att det ju var pga mig som det blev så här. Jag hade ju valt att umgås med dem och först började det ju med att vi kittlades och hade kul. Det tog några veckor innan jag fattade vad som verkligen hänt och fick höra att jag skulle anmäla dem. Men det kändes ju så fjuttigt och så var jag så himla rädd för vad alla skulle säga om de fick veta..

  • S

    22 oktober, 2017 kl. 13:43

    Hej!
    Jag har en fråga till dig som inte har någonting med inlägget att göra .
    Jag har själv mycket sjukdomar. Dels har jag mycket autoimmuna grejer, men framförallt har jag väldigt dålig njurfunktion (18% och en transplantation sker i Sverige vid 15 %). Mina läkare har sedan jag fått veta detta hela tiden sagt att det är ok att skaffa barn efter en transplantation. Men nu har mina värden sett likadana ut sedan de upptäckte njursvikten för 5 år sedan och jag är 30 år. Jag börjar känna att den där transplantationen nog inte kommer att ske den närmsta tiden. Det känns som att det utan problem kan dröja 10 år till och då är jag 40. Och jag vet inte om jag vill vänta så länge.
    Skulle jag skaffa barn nu skulle det vara stor risk att jag tvingas gå i dialys och så klart är det även riskfyllt för barnet i så fall. Jag har fått en remiss till reproduktionscentrum för samtal och kanske frysa ägg så än då länge har jag inte så mycket information om hur mina möjligheter eller icke-möjligheter ser ut. Men jag mår egentligen bra enligt mig själv. Visst, jag tar många mediciner, men jag är en väldigt pigg person och jag upplever att även om jag är tröttare nu än för tio år sedan så är jag fortfarande friskare och piggare än de flesta friska människor.
    Men det jag undrar är alltså hur det såg ut för er när ni bestämde er för att skaffa Elle? Vilka råd hade ni fått av läkarna då och hur förhöll ni er till dem?
    Jätte tacksam för svar då jag inte har några vänner som varit i en sådan situation. Och du gör ett fantastiskt jobb som står upp för dig själv och din sjukdom, du är verkligen en förebild!