/ 8 kommentarer

Jag har ju trots allt Crohns…

665A8900-2Någonting som blivit skevt för mig är synen på min hälsa. Då jag har varit sjuk i hela mitt liv har mitt tillstånd och min sjukdom blivit oerhört normaliserad. På ett sätt måste det ju bli så för att livet inte ska stanna upp utan ständigt fortsätta framåt. Lite som en överlevnadsinstinkt.

Jag har dock märkt att det ofta ligger mig i fatet. Jag har ofta ont i magen. Väldigt ofta. Det har dock blivit så normalt för mig att jag viftar bort det och kör på ändå. Jag låter sällan någon veta att jag har ont i magen utan det har blivit en vardaglig kamp jag sköter inom mig själv. Det beror inte på att jag inte vill släppa in folk, utan snarare beror det på att det är allt jag skulle prata om annars och jag vill inte bli ett med min sjukdom. Det har blivit mitt sätt att leva med den, men precis som alla andra påverkas jag av smärta. Jag blir trött och får svårt att fokusera och koncentrera mig. Då är det ju ganska dumt att människor inte får en chans att förstå varför.

Fråga min man, min mamma, min pappa, mina syskon, mina vänner, ja vem som helst. Alla kan intyga att jag ALDRIG pratar om att jag har ont i magen. Ofta är inte ens jag själv medveten om min smärta då jag är van att ignorera och bara köra på. Ibland måste jag påminna mig själv genom att säga; ”Jag har ju trots allt Crohns…” Även fast jag har gjort min tystnad kring min magvärk till något normalt fråntar inte det sanningen om att mitt normala är att ha ont i magen. Förstår ni hur jag menar? Jag gör det normala till onormalt och det onormala till normalt.

Detta ställer till det för mig på flera sätt. Jag får dåligt tålamod med mig själv när jag är trött och hängig. Allt för ofta blir jag arg när jag inte kan ignorera smärtan och köra på ändå. Jag jämför mig med mina friska kompisar och tänker att jag borde kunna hålla samma tempo och energinivå som dem. När jag inte klarar det blir jag deppig och hård mot mig själv.

Nu har jag börjat öva på att säga till Emil när jag har ont i magen. Då och då säger jag det bara rakt ut. Inget farligt händer. Ingen börjar gråta, ingen gnisslar tänder och ingen kastar sig över mig och säger att nu är allt kört. Det enda som händer är att Emil säger; ”Okej, vad jobbigt gumman”. I början när jag berättade hur jag mådde i magen reagerade han ganska starkt och trodde att jag var på väg att gå in i ett stort skov. Han var ju så ovan vid att jag nämner att jag har ont i magen. Vilket är sjukt egentligt. Jag har ju trots allt Crohns.

8 kommentarer

  • Elin

    5 februari, 2017 kl. 19:25

    Hej Stina. Jag känner igen mig i allt du skriver. Jag har också Crohns och brottas med samma problem som du beskriver. Jag har alltid ont men säger det sällan högt, för precis som du skrev så skulle jag inte prata om något annat då. Jag är inne i en riktigt svacka i mina studier just nu. Jag jämför mig med mina kursare som vid det här laget redan är klara och arbetar. Men själv försöker jag ta mig igenom och bli färdig. Den där examen känns så långt borta ibland. Men jag försöker och varje litet steg framåt räknas. Jag försöker också bli bättre på att berätta för min omgivning att jag har ont. Även jag har svårt för det. Jag har ju också trots allt Crohns. Tack för att du delar med dig!

  • Elina

    6 februari, 2017 kl. 06:44

    <3

  • fanny S

    6 februari, 2017 kl. 07:46

    Jag tänkte på det, att när man läser din blogg så tänker man inte på att du är sjuk. Jag fattar ju att din blogg inte är en exakt spegling av ditt vardagsliv, men det skulle ju kunna varit så att du använde bloggen för att skriva av dig om vardagssmärtor. När jag tänker på din blogg så tänker jag på mode, inredning och stomipåsen. Men jag tänker aldrig på andra sidor av din Crohns. Bara en reflektion jag gjort. Det måste vara dränerande att leva med smärtor varje dag, men jag förstår också att man kanske inte vill lyfta det inför sin omgivning hela tiden. Hoppas att du hittar en balans som funkar bra! Stor kram!

  • ellenlundis

    6 februari, 2017 kl. 20:40

    Tycker att du är en kämpe, från Guds arme. :)

  • Elsa

    7 februari, 2017 kl. 19:01

    Åh igenkänning på hög nivå haha. Bland annat därför jag följer dig. Du sätter ord på mina känslor, känslor som jag ibland tror att jag är helt ensam om. Är så tacksam för att dig och din blogg!

    • Stina Hägglund

      8 februari, 2017 kl. 16:14

      Tack snälla för din uppmuntran. Så fint att vi kan lyfta varandra med igenkänning ❤️