/ 8 kommentarer

Ingen stomi -ingen Stina

Jag har den senaste veckan upptäckt Live-funktionen på Instagram och det är ju så roligt! Där får jag träffa er i lite mindre skalor och svara på era frågor och prata om livet i allmänhet. En kväll satt jag och Emil vid pianot och sjöng låtar på tittarnas beställning, och en annan kväll fick ni skriva till Elle med stora bokstäver (som hon kan läsa själv) och prata lite med henne. Otroligt roligt är det i alla fall. Igår kom vi in på ämnet sex och stomi vilket också var väldigt uppskattat. Om ni inte vill missa nästa live sändning så in och följ mig på Instagram och klicka i att ni vill ha en notifikation i telefonen när jag uppdaterar.

Hur som helst kom vi in lite på Emils känslor kring min stomi och det har fått mig att tänka lite extra på det idag. Det är ofta folk som uttrycker hur modig jag är och hur fantastiskt det är att jag är så positiv trots allt jag varit med om. Jag blir alltid glad när ni säger sådana saker då jag alltid blir uppmuntrad av det, men jag kan inte låta bli att känna mig lite ovärdig de komplimangerna. Visserligen är jag positiv och modig när det kommer till min stomi, men det är inget som jag har kämpat mig fram till utan det har kommit helt naturligt. Varför? Helt enkelt att mina odds i livet var såhär: Ingen stomi -ingen Stina.

Så pass kritiskt var det för mig. Hela min tjocktarm var bara några timmar ifrån att brista och när det händer läcker det ut avföring i hela buken som infekterar alla inre organ i kroppen. Sedan måste bukhålan göras rent ordentligt för att en över huvudtaget ska ha någon chans till överlevnad och det är oerhört svårt att få bort allt. Är du dessutom inte nära ett sjukhus… ni förstår säkert matematiken själva. Om jag inte hade lyssnat på mitt inre den där morgonen som sa att något inte stämde så hade vi åkt iväg till Emils familj som bor åtta mil från Umeå sjukhus… med andra ord. Ingen stomioperation -ingen Stina.

Kicken efter operationen när jag insåg att jag överlevt var helt otrolig. Det var som en livsinjektion som håller i sig än idag. Jag fick en andra chans och jag fick möjligheten att få se min dotter växa upp och ge henne en mamma. I alla dessa känslor föddes en enorm tacksamhet. Tacksamheten är främst riktad till min Gud som jag är övertygad om talade till mig den där morgonen och manade mig att åka till sjukhuset trots att inget drastiskt hade hänt. Och tacksamheten är såklart riktad till min stomi. Operationen som räddade mitt liv.

I min tacksamhet finns ingen skam, därför är jag modig. I min tacksamhet finns ingen sorg, därför är jag positiv. Jag kan känna sorg och skam över andra saker som är relaterat till allt jag går igenom, men ingenting är riktat mot själva stomin eller påsen. Jag tror att det är samma sak för Emil. Han om någon är medveten om att om det inte vore för min stomioperation så skulle han vara ensamstående pappa till Elle nu. Hur kan han titta på mig och min stomi och känna obehag? Hur skulle han kunna känna skam över något som räddat hans fru och gett oss en fortsatt framtid tillsammans? Han har berättat detta för mig och andra så många gånger och därför vågar jag påstå att det är precis så det är.

Stomiopererade personer får stomi av olika anledningar, i olika skeenden i livet och efter olika lång sjukdomstid. Därför reagerar alla olika och därför går vi igenom det på olika sätt. Det är dock en fantastisk känsla att jag får vara med och inspirera andra med min berättelse utan att jag känner att jag gör något speciellt. Jag är bara öppen med hur det var för mig. Om mitt mod kan inspirera någon att vara modig och om min positivitet kan hjälpa någon att känna sig mindre ensam så uppfyller det mig med ännu mera tacksamhet och mod.

Jag hjälper er, men ni hjälper också mig. Tillsammans är vi världens bästa team!

8 kommentarer

  • Hanna

    7 februari, 2017 kl. 14:52

    Så klok du är <3

  • malin

    7 februari, 2017 kl. 15:50

    har snubblat in någon gång när du kört liven! åååh visste inte att man kan få notis! ska ändra genast!

    • Stina Hägglund

      8 februari, 2017 kl. 16:16

      Kul, gört! Du går bara in på min profil och trycker på de tre prickarna högst upp i högra hörnet och trycker sedan på ”aktivera aviseringar om inlägg”. Klart!

  • fredrikapavinden

    7 februari, 2017 kl. 17:06

    Så fint skrivet Stina! <3

  • Vera

    9 februari, 2017 kl. 21:49

    Vilket fint inlägg! Du ger en perspektiv på saker och ting. Tack för det!

  • My

    10 februari, 2017 kl. 11:59

    Hej Stina! Jag är inne och kikar på din blogg ibland eftersom min sambo har stomi, som för oss är det mest naturliga i världen. Tackvare den mår han bra och kan leva precis som vanligt! Och vår dotter på två år tror nog att allas pappor har påse på magen ?. Skulle vilja ha sett liven när ni pratade sex, för det är typ alltid den första frågan man får när man berättar att sambon har stomi ”hur har ni sex!?” ?. Brukar ni få den typen av frågor och har du nått fyndigt motsvar? Jag brukar fråga samma fråga tillbaka, för att visa hur korkad frågan är. ? /My