/ 5 kommentarer

Hur är jag som vän?

Jag pratar ofta om mina underbara vänner som jag älskar så mycket. Ni är många som brukar påpeka hur lyckligt lottade vi är som har så många fina vänner och ja det är vi verkligen! Hur har jag lyckats få så fina vänner? Den tanken fick mig att analysera mig själv som vän och detta var vad jag kom fram till.I sjukdomsperioder har jag varit oerhört dålig på att höra av mig och jag liksom försvinner in i mitt överlevnads-mode. Vissa har tagit väldigt illa upp av detta och det kan jag verkligen kan förstå. Jag tror dock att det bästa i sådana fall är att vi får hitta andra vänner. Det blir nämligen så med mig i perioder och lika lite som dem orkar med att bli besvikna på mig orkar jag inte med att göra dem besvikna. Tyvärr kan mitt beteende att dra mig undan smitta av sig i mina friska perioder också. Känner jag det minsta krav i en vänskapsrelation drar jag mig undan. Det låter säkert sjukt ocharmigt och själviskt. Men jag har lyckats hittat personer som är enkla, självständiga och helt enkelt likadana som jag själv och därför har de blivit mina närmsta.Mina närmsta vänner här uppe kan alla sammanfattas med ett ord. Okomplicerade. Jag älskar okomplicerade relationer som är fria från krav och drama. Det är ingen av dem som överanalyserar mig och jag behöver aldrig känna att jag BORDE höra av mig, eller gå och undra om hen är irriterad för att jag inte hört av mig eller glömt svara på ett sms. Det är helt enkelt okomplicerat!När en väl träffar mig ger jag otroligt mycket av mig själv. Mer än de flesta. Jag är då en otroligt närvarande, rolig, stöttande och kärleksfull vän. Jag gråter när mina vänner gråter och får dem alltid att skratta. Min akilleshäl som vän är som sagt att jag lätt hamnar i perioder då ja drar mig undan. Skulle jag dock få ett sms som låter mig veta att de har det tufft släpper jag allt och är där på två röda. Jag skulle kunna gå genom eld för mina vänner när de har det tufft. Jag offrar alla mina egna behov och ändrar hela mitt liv för att de ska må bra. I perioder har vänner som mått dåligt flyttat in hos mig och jag har vakat över dem 24/7 och struntat i allt annat runt omkring. Jag har omringat mig med vänner jag vet skulle göra samma sak för mig. Men hamnar man utanför den innersta kretsen av mina vänner är det lätt att en känner sig bortprioriterad och det är jag medveten om. Jag antar att jag är en kvalitétsvän mer än en kvantitetsvän. De som accepterar det med mig får en vän för livet, de som inte gör det kommer jag tyvärr göra besviken gång på gång.

En annan sak som jag lärt mig om mig själv är att jag HATAR att prata i telefon. Mina närmsta vänner Elina och Ida gillar det inte heller och därför är våra telefonsamtal sällan längre än en minut, haha. Vi pratar dock desto mer när vi ses vill jag lova.

Jag och Emil har även många långväga vänner eftersom att vi bott på många olika ställen i Sverige. I dem relationerna är det samma sak. Vi är värdelösa på att höra av oss i vardagen men när vi väl ses är vi där till hundra procent och det är väldigt hjärtligt.Med andra ord skulle jag sammanfatta mig själv som en okomplicerad vän för den okomplicerade, men för dem som har ett stort behov av vardagskontakt och täta möten kan jag nog tyvärr uppfattas som frånvarande. Självklart önskar jag att det inte behövde vara så. Det hade varit fint att vara en vän som alltid svarar, alltid ringer upp och alltid håller kontakten. Risken då är dock att jag får många kompisar istället för några få nära vänner. Och jag är definitivt mer för kvalité framför kvantitet.

Känner någon av er igen sig i mig som vän?

5 kommentarer

Kommentera

  • Caroline

    9 januari, 2018 kl. 12:01

    Ja, absolut jag kan känna igen mig själv mycket. Har i perioder känt att det är fel på mig, att jag är den enda som är så, så skönt att läsa att fler är så. Känt mig som mr jekyll and hyde, jättenärvarande kärleksfull och stöttande för de närmsta när vi ses, men inte så närvarande för bekanta vänner, vilket blivit så motsägelsefullt för vissa, folk vill gärna placera en i ett fack, även hur man är som vän. Och det har också lett till att det blivit ännu mer tajt med de närmsta och glidit ifrån de bekanta…
    Roligt att du börjat skriva mer i bloggen igen, du har så mycket kloka ord att skriva om när det är tufft (och annat såkalrt) och oavsett hur det blir med utbildningen tror jag alltid du kommer kunna lysa upp med din erfarenhet.
    /Caroline

  • Ida

    9 januari, 2018 kl. 17:41

    Åh. Finns ingen bättre vän. Perfect match 👌🏼 En av de bästa sakerna med dig är hur du på något magiskt sätt alltid får mig att känna mig så bra, precis som jag är. Finare egenskap finns nog inte! I love you!

  • Elina

    10 januari, 2018 kl. 07:18

    Okomplicerat är så rätt ord! En genuinare vän får man leta efter, oavsett vad finns du alltid där! ❤️ Jag älskar dig !

  • Evelina

    10 januari, 2018 kl. 13:33

    Åh ja. Jag har själv tappat många vänner längs vägen då jag tenderar att göra dom besvikna eftersom att jag fungerar utifrån dagsform. Det är inte mig eller dom felet ligger hos – Det funkade bara inte längre än så. Idag har jag få vänner jag kan ses i mjukisbyxor med, gå på konsert med, spela sällskapsspel med, hämta från flygplats, komma med mat till och bara surra med. Det är verkligen guld.

    Är så glad att du börjat blogga igen då din blogg är en av de få jag fortfarande klamrar mig fast vid! Som en person som kämpar med depressioner, plugg, relationer och IBS-mage är det alltid skönt att veta att man inte är ensam. Puss!

  • Sara

    10 januari, 2018 kl. 18:39

    När jag läste rubriken om mig själv som vän, så kände jag direkt; disträ och frånvarande. Jag har, liksom du, ett fåtal vänner som jag gör vad som helst för, men där det kan gå långt mellan de gånger vi hörs. En av mina barndomsvänner gav mig en gång ett kort där det står att ”Being best friends doesn’t mean being inseperable, it means being separated and nothing changes”. Våran relation är den jag värdesätter högst och den är också den mest okomplicerade. Jag är till 120% introvert och finner alltid frid och kraft i ensamheten, även om jag i sociala sammanhang definitivt kan vara clownen (totalt självdränerande). Som kvinna förväntas jag vara social och omhändertagande, varför min första tanke om mig själv som vän var ord som inte uppfattas som särskilt positiva. Efter att ha läst ditt inlägg så känner jag ju hopp ändå, att det inte behöver vara en sådan klang. Att inget är fel och inte behöver vara så förbannat normativt. Att inte alltid behöva anpassa. Vrida och vända. Jag är också tacksam över att jag för varje år blir lite lite klokare, och aningens mer insiktsfull.