/ 4 kommentarer

Ensambarn

IMG_5855Det här med att vi inte kommer få fler biologiska barn leder ju till att Elle kommer att vara ensambarn hennes första år i livet. Det blev inte alls som vi hade tänkt oss. Vi ville vara den där kaosartade småbarnsfamiljen med tre barn nära i ålder som folk nästan bävade lite för att bjuda hem på middag på grund av allt kaos runt omkring. Både jag och Emil är uppvuxen med många syskon och har verkligen satt ett värde i det. Därför ville vi självklart ge Elle det med.

Nu blev det inte så. Som så många andra gånger i livet sätts käppar i hjulet för oss och vi får tänka om.  Ibland kan det hugga lite i hjärtat när jag ser hur ”lätt” det är för andra att producera fram barn. Vissa kan bara bestämma sig och vissa får helt plötsligt ett ”hoppsan”. Hos oss, som har både missfall och månader av försök i bagaget, har det vuxit fram en insikt av hur skört det faktiskt är att få ett barn. Men trots att livets orättvisor än en gång trycks i ansiktet på oss så har detta lett till mer tacksamhet över det vi faktiskt har. Tänk att vi har Elle… Vi har en enormt värdefull individ som vi aldrig tagit för given och som förgyller vårt liv varenda dag. Jag skäms nästan när jag tänker på den rikedom vi faktiskt har.

Därför kan jag ibland bli helt överrumplat när jag ser en ankfamilj promenera på stan med tre-fyra barn. Tänk vilka små rikedomar de fått nåden att ta hand om. Det är så stort att det nästan blir svårt för mig att greppa. Mina syskon hör mig ofta säga: TÄNK att ni har FLERA stycken… det säger jag inte för att jag är deppig över det utan snarare för att jag blir helt mållös över välsignelsen att få flera barn. Barn är en sådan enorm gåva som man inte ska ta för given.

Vår drömbild av vår familj har verkligen förändrats. Nu drömmer vi stort om det vi redan har och även om den resa vi ska få göra framöver. Vi känner oss privilegierade som ska få adoptera i framtiden. Det känns så unikt och få förunnat. Visst får vi vänta länge och betala mycket pengar genom hela processen, men vad är värt det om inte ett barn? Jag har aldrig sörjt över att inte få fler biologiska barn för det spelar verkligen ingen roll för oss. Jag har ingen längtan efter en graviditet eller att mina och Emils gener ska blandas. Vi vill ge Elle ett syskon och vi vill ha fler barn att älska och det spelar ingen roll vart barnet kommer ifrån eller hur hen ser ut. Sorgen har mer legat i en enorm längtan och i att folk runt omkring springer om oss och vi kan inget annat göra än att vänta.

Men att Elle är ensambarn tillsvidare är på ett sätt inte sant. Hon har så många kusiner som invaderar vårt liv dagligen med såväl syskonkärlek som syskonbråk. Och tiden däremellan är hon väldigt nöjd över att vara själv och lite bortskämd. Hon säger ofta till mig att hon är så glad över att ha mig och pappa Emil för sig själv. Det är helt klart en tröst mitt i allt längtande och väntande.

4 kommentarer

  • Erika

    31 mars, 2015 kl. 19:46

    ”Sorgen har mer legat i en enorm längtan och i att folk runt omkring springer om oss och vi kan inget annat göra än att vänta.”
    Jo, det där känner jag igen allt för väl.. Jag har längtat i hela mitt liv efter att få träffa mannen i mitt liv, få gifta mig och bilda familj.. åren springer förbi och inget händer.. sorgen består. och ”alla andra” lyckas få till det, hitta sina stora kärlekar och börjar sina liv. Det suger. Jag är avundsjuk på dem… och känner sorgen. :-(

  • Matilda

    31 mars, 2015 kl. 21:03

    Som ensambarn kan jag bara säga att det inte är så ensamt och pjåkigt som många tror :) Men jag förstår verkligen er längtan! Den dag jag börjar fundera på barn på allvar vill jag absolut ha minst två, just för den där gemenskapen och livligheten som uppstår.

  • Ida

    31 mars, 2015 kl. 21:06

    Jag och min sambo har fått kämpa ungefär som ni fast vi kunde inte på egen hand så han blev till via IVF.Vi känner att vi inte vågar riskera nått då vi inte än purunga längre. Jag är själv ensamvarg och visst jag kan aldrig få det som syskon har men jag har inte saknat det så.Jag kan känna lite sorg att jag inte kan ge vår son det men jag vågar helt enkelt inte

  • Emelie

    1 april, 2015 kl. 10:54

    Det här med barn är verkligen en svår och stor fråga där inget är självklart. Våren 2013 fick vi foldrar och info om fertilitetsklinik, då man starkt misstänkte att något inte stod rätt till där inne i mig. Mentalt förberedde vi oss för att vår resa skulle kunna bli lång och inte helt enkel. En titthålsop visade att det ändå såg fint ut kring äggstockar och dyl. Och ena sidan kände vi att detta blev ett uppvaknande om att inget är att ta för givet, men och andra sidan fanns ju en massa andra rädslor också utifrån andra erfarenheter. Hur skulle jag kunna bli en bra mamma eller bryta destruktiva mönster? Dessutom fanns ju tanken som redan fått färste, förälraskap på ”naturlig väg” Kansk inte skulle vara vår resa. Att de inte ”inte trodde det var något var fel” var ju trots allt inte detsamma som att inget var fel. Den mentala resan var alltså den, minst lika lång. 2014 började vi försöka. Det skulle ta ett år innan vi plussade. En tid som kan låta kort, men upplevas väldigt lång. Med stora problem med mensvärk blev varje månad näst intill outhärdlig .. Vi var en hårsmån från att ringa kvinnokliniken. Det där positiva beskedet kom till slut. Plötsligt ändå lite överraskande. Mitt i en tid då allt var upp och ner, jag var skörare än någonsin och vårt förhållande hade fått utstå mycket prövningar. Jag hade efter en lång tid av att högpresterande bara rasat ihop, tvingats att vila och lugna ner mig. Det kändes som att inget blev så som jag tänkt, att jag skulle var som starkast, vi som par som lyckligast. Men kanske var det precis vad kroppen behövt för att någon skulle kunna bli till i mig? Vila. Kanske behövde jag förstå att jag inte kan styra allt?

    Hela denna resa har verkligen gett mig insikten om att varje resa är unik och det är svårt för många av oss att planera exakt hur allt ska bli. Jag har även fått ta del av andras erfarenheter på denna resa och fått förstå att det kanske är mera undantag att man blir gravid ”de där första månaderna och sedan rullar allt på”. Kanske har vi en ganska orimlig syn på saker och ting och förstår inte riktigt hur komplext allt är. Det blev ett långt inlägg, men jag tycker det är så viktigt att vi förstår att Allas resa är dens egen och det ger inget att jämföra sig. Visst kan man bli avundsjuk, tro mig, det har jag varit. Plötsligt är ju vi ”dom där” som väntar på vårt mirakel och för någon annan kanske vi upplevs ha haft det enkelt, kanske sticker våra magbilder eller mitt tjat och illamående i ögonen på någon som bär en stark längtan. Jag förstår verkligen i så fall. Nu som gravid blickar jag drömskt på de som Inte kräks fortfarande i v20 och inbillar mig att andra har det så enkelt. Men kortfattat, romantisering av andras resor till föräldraskap (eller inte) hjälper verkligen inte på något sätt vår egen resa.(Visst förstår jag att en oväntad eller ”snabb” process kan innebära minst lika omtumlande känslor, men det är någon annans historia att berätta).