/ 18 kommentarer

En ovälkommen gammal bekant.

I början av mars fick hela vår familj magsjuka. Jag skrev om det här på bloggen och det var första gången på två år som vi drabbades. Under dessa två år har jag fått bearbeta hjärnspöken och till och med gå i kbt för att bli av med dem på riktigt. I alla fall bli lite kompis med dem.

Första året, efter vår episod av sex (!) magsjukevirus på ett år, var pest och pina. Jag inbillade mig flera gånger i veckan att jag var magsjuk. I själva verket var det ångest som gjorde mig illamående och svettig och inte ett magsjukevirus. Dessa inbillade magsjukor gjorde mig helt slut och i vissa stunder paralyserad. Jag var helt enkelt bara tvungen att gå i kbt för jag märkte att jag började undvika platser och situationer, speciellt mellan november-april då viruset härjar som allra mest.

Jag gick i terapi i sex månader och de första fyra månaderna var jag övertygad om att detta aldrig skulle gå att ”bota”. Jag var för evigt fast med min ångest och fobi när det gällde magsjuka. Men tack och lov så vände det. De sista två månaderna upplevde jag att mina hjärnspöken släppte och jag märkte att jag inte alls gick och tänkte på hur jag skulle undvika att bli magsjuk varje dag. Sedan dröjde det ju över ett helt år till innan vi blev magsjuka igen vilket var nu i början på mars.

Jag känner mig lite tillbaka på ruta ett igen. Helst eftersom att Elle fick magsjuka YTTERLIGARE en gång för en vecka sedan helt från ingenstans vilket jag inte skrivit om här på bloggen. Just nu ser jag magsjuka i varje hörn och har många nätter behövt ta lugnande medicin för att över huvudtaget kunna sova. Mitt liv skulle bli så mycket enklare om detta var en icke-existerande sjukdom. Det är som att jag fått ett ovälkommet besök av en gammal bekant igen, magsjukeångesten.

Jag vet att många lider av emetofobi, dvs fobi för att kräkas, så är det inte i mitt fall. Det är inte själva kräkandet jag har problem med utan hur otroligt sjuk jag blir av magsjuka. Då jag inte har någon tjocktarm dräneras jag på nästan all vätska på nolltid. Det är så oerhört obehagligt och efter jag fått magsjuka måste jag läggas in och få dropp för att komma på benen igen. Nu när jag fick magsjuka blev det så illa att Emil var tvungen att ringa efter ambulans. Magsjukan är med andra ord ett riktigt hot för mig och något jag inte klarar av själv.

Nä fy. Jag känner att jag skulle behöva gå i kbt igen… jag har fått tillbaka beteenden som jag hade för två år sedan. Jag kan sitta på en buss i min egna värld och sedan hör jag bara ordet magsjuka från fyra rader bak och blir helt kall i kroppen. Jag är ständigt beredd på att fly det. Min psykolog sa att det är lite som att jag är i ett spökhus, beredd på att bli skrämd. Jag tvättar händerna tills de blir alldeles torra och tror att Elle ska bli smittad bara av att titta på ett annat barn.

Jag önskar så att alla respekterade att vara HEMMA dessa 48 timmar efter en magsjuka stannat av (!). Det skulle göra mitt och andra immunkänsliga människors liv så mycket enklare. Mina syskon är hjältar på det planet. Blir någon magsjuk i familjen håller de hemma alla syskon i respekt för andra. På Elles dagis var det en gång två barn som kräktes direkt efter mellis för att de hade magsjuka syskon hemma. De var friska på morgonen men viruset bröt ut under dagen mitt bland en massa andra barn som i sin tur blir smittade.

Jag har ingen poäng när jag skriver detta annat än att jag måste få skriva av mig. Jag vet att jag har många stomiopererade som läser min blogg och skulle vilja fråga er hur ni känner kring magsjuka? Har ni utvecklat samma fobi som jag? Eller ni som har emetofobi, hur klarar ni er tider som dessa utan att bryta ihop? Behöver alla tips jag kan få!

18 kommentarer

  • Lilian

    3 april, 2016 kl. 16:46

    Åh Stina❤️

    Jag lider av ibs och panikångest. Två diagnoser som jag måste gå hand i hand med varje dag. Men det som triggar upp dessa två mest, är just magsjuka…
    Direkt jag mår lilla minsta illa, vilket jag ofta gör pga min tarmsjukdom, får jag panik.. För det KAN ju va magsjuka?!?

    Under större delen av min uppväxt fick jag också åka in och få dropp under/efter magsjukeperioden.. Jag har fått magkatarr och annat pga oro, stress och vätskebrist många ggr efter denna fruktansvärda sjukdom…

    Jag känner verkligen igen känslan du nämner att direkt någon nämner ordet ”magsjuka” så får man kalla kårar genom hela kroppen och vill fly så långt bort man bara kan…

    Styrkekramar i massor till dig Stina. Du är en sådan stor förebild för mig ❤️❤️
    Massa kramar!❤️❤️

    • Stina Hägglund

      5 april, 2016 kl. 10:42

      Tack fina Lilian för att du delar med dig av dina erfarenheter. Det hjälper verkligen att inte känna sig ensam med ångeståkommor som denna <3

  • Marie

    3 april, 2016 kl. 16:59

    Vet hur ångesten känns tyvärr. Inte stomiopererad, men går på medicin som sänker mitt immunförsvar.
    Har legat 1,5 dygn nu med magsjuka (inget kräk tack och lov). Helt däckad nu pga vätskeförlust och ingen mat.
    Just nu håller jag tummarna att man och barn inte blir sjuka och att detta var en matförgiftning..
    Jag gick i kbt för många år sedan pga kräkfobi, men tyckte inte att det hjälpte då. Däremot testade jag hypnos för kanske 6år sedan och det lugnade mig väldigt mycket! Vet inte hur men tyckte det funkade. Dock hade jag inga barn då och var inte nära magsjuka på samma sätt som jag är nu med barn på dagis.
    Ja, tänk om alla hade vett att hålla sig själva och barnen hemma. Det går magsjuka på vårt dagis nu, men mina barn har varit hemma i två veckor i redan (för att vi ska slippa det). De ska vara hemma hela denna kommande vecka också bara för att (redan planerat innan jag blev sjuk). Vi har tur som kan pussla mitt skolschema med våra föräldrar så dom kan vara hemma.

    • Stina Hägglund

      5 april, 2016 kl. 10:45

      Åh stackare, jag hoppas verkligen du är på fötter nu efter magsjukan <3 Tack för dina delade erfarenheter! Vi brukar också ha hemma Elle så fort det går magsjuka på hennes dagis. Hennes fröknar ringer oss direkt och sedan håller vi oss borta en-två veckor. Det brukar göra så att vi klarar oss, men ibland smyger det eländiga viruset på ändå oavsett hur noga en är med alla åtgärder... Jag önskar dig all lycka till <3

  • Erica

    3 april, 2016 kl. 20:44

    Känner så väl igen känslan av att bli helt stel o kallsvettig så fort jag hör ordet magsjuka. Om vår tvååring kräks så får jag direkt ont i magen och min kropp börjar fysiskt gå på högvarv, magen klappar ihop osv. Jag har inget som sänker mitt immunförsvar, mer än jag är gravid just nu då förstås, men jag hade en svår period av ocd relaterat till bakterier o smitta efter många o långa infektioner i samband med att vi försökte få barn nr 1 och det höll i sig fram till hon föddes, då plötsligt genom Guds försorg tror jag så släppte det nästan helt så att jag kunde fungera som mamma. Dock är jag fortfarande livrädd för just magsjukor, skulle antagligen behöva lite KBT igen fast just specifikt för det… men det orkar jag inte riktigt just nu, det är ju som du vet ganska mkt arbete ;)

    • Stina Hägglund

      5 april, 2016 kl. 11:08

      Tack för din kommentar Erica. Det är så fint att få ta del av andras erfarenheter även om jag inte önskar dig denna problematiken såklart. Kbt hjälpte mig verkligen, det tar bara lite tid. Men ta det när du känner dig redo för det <3

  • J

    3 april, 2016 kl. 21:41

    Åh vad jag känner igen mig i ångesten av att höra någon nämna ordet magsjuka. Känner nu längre inte lika stark ångest, har gått i kbt men inte för just den fobin. Jag upplever att det alltid är lättare att hantera ångesten när jag mår bra, inte är stressad och allmänt tillfreds med livet. Sen tror jag att alla måste hitta sina sätt att hantera tankarna på. Jag har funnit ro i att tänka ”jaha nu kommer ångesten men: det som händer, det händer oavsett om jag oroar mig eller inte. Och jag mår mycket bättre av att inte oroa mig fram tills det eventuellt händer något. Och jag vill och förtjänar att må bra.” Ältandet är så lätt att fastna i, funderingarna på om en verkligen gjort allt en kan för att undvika smitta, men ältandet gör ju bara ångesten värre. Den första ångestkänslan kan en ju inte göra så mycket åt och den får finnas, men det blir enlare om en försöker släppa ältandet. Vilket är lättare sagt än gjort, det tog lång tid för mig att komma förbi ältandet och har inte barn så kommer inte i kontakt med smittan så ofta. Men har också varit utmattad och då under perioder känt mer eller mindre konstant ångest så fort något i kroppen inte känns som ”vanligt”.

    • Stina Hägglund

      5 april, 2016 kl. 10:31

      Det är precis som du säger, lättare att hantera ångesten när en mår bra. Nu tror jag att ångesten för magsjuka är så pass nära mig för att vi hade det två gånger under mars. Jag HOPPAS att det blir lättare med tiden. Precis som du säger fick jag i min kbt också lära mig att inte oroa mig i onödan, ältandet är riktigt förpestande. Att andas djupa andetag när jag känner ångesten komma krypandes hjälper också till viss del. Tack snälla för dina delade erfarenheter <3

  • Madeleine

    4 april, 2016 kl. 00:27

    Hej Stina! Magsjuka är en ren mardröm… Jag har så länge jag minns varit extremt rädd för magsjuka. Men innan var det bara när magsjuka bröt ut! Nu sitter det fastklistrat i tankarna! Förstår faktiskt inte varför det har utvecklats till en fobi nu (1,5år sen). Har inte varit sjuk eller någon i omgivningen. Senaste tiden får jag panikångest så fort jag börjar må illa. Har lärt mig att illamåendet är panikångesten. När jag får panikångest så gråter jag floder, kroppen skakar och hjärtat slår fort. Min mamma är den ända som kan trösta mig och få mig på andra tankar. Detta händer dock bara på kvällarna. Så tyvärr måste jag väcka min mamma. Hon jobbar även på dagis, men hon tar hänsyn till min fobi så om ett barn på dagiset har kräkts så ber hon mig att sova någon annan stans i ca 3 dagar. Självklart är detta ingen permanent lösning för jag bor inte hemma för alltid. Har funderat på KBT som jag ska gå på inom närmsta år. Jag har även IBS. Detta skrämer mig ännu mer om jag skulle bli sjuk. Att jag bajsar löst jämt och ständigt så hjälper det verkligen inte om jag skulle även få magsjuka. Mardröm… Vill inte veta vad som händer. Tror inte min 45 kilos kropp hade klarat återställa sig själv utan hjälp. Jag känner verkligen med dig! ❤️
    Mvh
    Madeleine

    • Stina Hägglund

      5 april, 2016 kl. 11:06

      Åh jag kan verkligen förstå din oro Madeleine! Jag tror att det är så utmattande att veta att något som gör så pass stor skada för en finns så nära och det finns inte mycket en kan göra för att skydda sig från det. Det blir lite som att en är beredd på att fly en fara. Det är ju det ångesten och panikångesten är till för, att göra en beredd för flykt. Problemet är ju att vi inte ska fysiskt fly något så hjärtklappningen, snabbandningen och den dåliga magen blir ju bara kaos och obehag för oss. Jag är glad att du har en sådan fin mamma som hjälper dig när det blir tufft. Jag kan verkligen rekommendera att gå i kbt då det hjälpte mig och jag hoppas att de verktygen jag fick den gången ska gå att plocka fram nu också! Stor kram till dig <3

  • Jenny

    4 april, 2016 kl. 00:36

    Så skönt att läsa att jag inte är ensam. Har länge läst din blogg och tycker du är helt fantastisk! Du är så modig och stark.
    Jag lider av en härlig mix av diagnoser; IBS, bråck på magmun och posttraumatisk stress med psykosomatiska besvär som en härlig extra bonus och som så lämpligt sätter sig på tarmpaketet och magen. Jag går i KBT, inte enbart för den posttraumatiska stressen, utan främst för den ångest jag lever med på grund av hur illa min kropp fungerar- och det en helt vanlig dag.
    Jag har inte bara ångest för magsjuka, utan även helt vanliga förkylningar. En förkylning för mig blir som en magsjuka för en ”frisk” person och en magsjuka för mig innebär också allt som oftast att otaliga nätter spenderas med dropp. Jag är inte rädd för kräkningar då mitt bråck har härdat mig, inte heller rädd för de extrema kramper i bäcken och benen en magsjuka kan ge. Jag är rädd för att veta att det kommer komma, oavsett hur ofta JAG tvättar händerna, då de flesta människor tenderar att komma till universitetet genomsjuka (jag är student). Att återhämta mig från en episod (skiljer det från skov) som jag kallar det kan ta upp till två månader och däri kan såklart en ytterligare förkylning rubba mig igen.
    Det jobbigaste jag kan tycka är inte den fysiska åverkan virus resulterar i utan den psykiska påfrestningen av tid jag inte vill ge eller har att ge- till att vara extra sjuk. Och hur svårt det kan vara för ”friska” människor att förstå att alla inte har det lika lätt. Jag har otaliga gånger bett mina kurskamrater att inte närvara om de är sjuka, men min önskan är tyvärr inte möjlig att bli hörd då jag är en klar minoritet.
    Men det ger mig tröst att veta att jag inte är ensam om kroniska tillstånd och i den gemenskapen finns en oerhörd styrka som kan knuffa undan en stor del av ångesten. Kram!

    • Stina Hägglund

      5 april, 2016 kl. 10:23

      Tack snälla för att du delade dina erfarenheter. Precis som du säger är det en stor tröst att känna att en inte är ensam. Jag kan verkligen relatera till att det inte spelar någon roll om hur bra JAG sköter mig, min hälsa ligger så pass mycket i hur andra sköter sig och det är oerhört frustrerande. Även om jag inte önskar mina känslor kring detta på någon annan så känns det ändå skönt att det finns människor som förstår. Jag önskar dig lycka till med allt och önskar dig en riktigt frisk vår <3

  • Martina

    4 april, 2016 kl. 08:17

    Hej! Åh vad krävande för dig.
    Jag har varit stomiopererad och känner verkligen igen mig kring rädslan att få magsjuka och ångesten kring den. Jag går på KBT och mindfullness, jag tycker det är till stor hjälp. Ett tips mot mkt torra händer utifrån allt tvättande, jag brukar köpa Eucerin handtvål som är en tvålolja, så bra.

    Styrkekramar till dig!

    • Stina Hägglund

      5 april, 2016 kl. 10:19

      TACK för ditt tips, jag gick raka spåret till apoteket och köpte tvålen, kanon! Och tack för att du delade med dig av dina erfarenheter, det hjälper alltid att känna att en inte är ensam <3

  • Malin/Lyckobacken.se

    5 april, 2016 kl. 11:23

    Jag har 3 barn varav ett i skolan. Vi är ALLTID hemma allihopa (jag är hemmamamma/driver eget på deltid och maken har som VD möjlighet att jobba hemifrån ibland) för att minimera risken att smitta andra. Vi kör dessutom på 72 h. och inte 48. Är inte rädd för att kräkas egentligen (3 graviditeter med 25 kräkningar/dygn botade det ????) utan sjukligt rädd för magsjuka. Det var så skönt då alla barn var hemma och vi kunde mysa på hemmavid då kräkan härjade som värst (skolkillen var hemma tills året innan 6-åes och gick då bara på fsk. tis och ons ett par h. I fsk.klass var han ledig alla fre och eftersom det inte är skolplikt då höll vi han hemma de v. det var mest sjuka. I år med skolplikt går inte det men då mellanbarnet från ingenstans blev jättesjuk och kräktes i 3 dygn var han hemma TROTS skolplikt. Nu klarade alla vi andra oss men det känns ändå bra att han var hemma. Och hur kul är det för de friska syskon som tvingas iväg och sen kräks på fsk/skola? Och kanske måste sitta och kräkas i bilen hem mm. Nä, håll alla hemma om en är magsjuk. Punkt. Det är fasiken en samhällelig skyldighet – eller iaf sunt förnuft! Lider så med dig Stina men du är inte ensam i varken din rädsla eller kamp!

    Varma kramar!!!

    • Stina Hägglund

      6 april, 2016 kl. 23:12

      Tack Malin för din kommentar och TACK för att du följer reglerna kring smittorisken och lite till. Vi är likadana. Vi är nästan isolerade fyra dagar efter en magsjuka och går det magsjuka på Elles förskola håller vi henne hemma i förebyggande syfte en till två veckor. Återigen tack för att du tar detta på allvar, det ger mig lite hopp om mänskligheten <3

  • Sanna

    6 april, 2016 kl. 22:37

    Vad fint att du delar detta Stina! Jag är 30 år och har kräkfobi, utan egentlig legitimitet, sen jag gick högstadiet. Känner igen mig helt i magsjukeskräcken och precis som alla andra som skriver så skapar det illamående och skräck i mig bara att tycka mig höra någon runt om mig nämna något om magsjuka. Häromnatten sov jag typ ingenting för jag tyckte att min sovande sambos mage kurrade och bubblade mer än normalt, kanske en magsjuka på G tänkte jag och satt typ i givakt. Det är ju inte klokt (och nästan lite tragikomiskt!).

    Något som hjälpt mig och som kanske också kan hjälpa andra är att försöka sluta tänka på det som illamående och kräkrädsla utan som ångest. Att min hjärna tolkar allt relaterat till magsjuka som varning för fara och kroppen sätts i beredskap. Det illamående jag då känner så tydligt är egentligen min spända, ångestdrivna kropp och då försöker jag hantera den enligt de metoder och steg man kan hantera akuta ångestkänslor och jag tycker faktiskt att det hjälper en del. Det förflyttar i alla fall fokus från magen vilket är ett viktigt steg. Och har jag lyckats andas mig igenom de värsta panikkänslorna och lugnat mig litegrann kommer en liten (konstig) belöning som för mig blivit betydelsefull; den där lite lätta huvudvärken som kommer när anspänning släpper. Den är för mig ett = att jag är på rätt väg.

    Tack och hej!

    • Stina Hägglund

      6 april, 2016 kl. 23:10

      Hej Sanna och tack för din kommentar!
      Om du bara visste hur jag känner igen mig i att ligga klarvägen på grund av att min mans mage låter… Imorse satte jag mig klarvaken upp i sängen klockan 06 för jag hörde att min man och dotter var på toan och spolade vatten. Var övertygad om att de tvättade bort kräk. Jag ropade på min man som sa att de bara tvättade händerna…
      Tack snälla för dina tips! Jag tror att jag undermedvetet tänker att illamåendet är ångest i och med att jag fokuserar på andningen så fort jag mår illa, men det är SÅ bra att vara tydlig i sina tankar och nästan säga rakt ut: nu mår jag illa och det betyder att jag har ångest. Det ska jag verkligen ta till mig, tack för det <3