/ 9 kommentarer

En annan sorts mor

Jag är ju uppenbarligen inte ensam om att lyssna slaviskt på Skäringer och Mannheimers podd! Jag är ett sådant stort fan att jag lyssnar på den i princip direkt när den kommer ut på måndagarna. Att jag är egenföretagare nowadays och har mycket pendligstid då jag bor på landet spelar såklart en betydande roll på den fronten. Hur som helst har Julia Frej släppt en låt idag som är inspirerad av just den podden. Låten heter En annan sorts mor och det inspirerade mig till att skriva om hur jag själv är som mor. Det finns så mycket press utifrån hur den ”perfekta” mamman ska vara vilket är en oerhört tung roll för oss att axla. Jag vet inte hur det är med dig, men jag är definitivt en annan sorts mor.1. Jag gillar inte att leka. Det kan nog vara det tråkigaste som finns. Jag gör det ändå ibland för att Elle ber mig, men allt som oftast försöker jag finta henne till att göra något annat. Mina favoriter att göra med henne är att ta fram pyssellådorna, vara publik till hennes shower eller mysa framför barnfilmer. Min pappa och jag såg mycket film ihop och det var så mysigt. Det berodde på att jag var sjuk ofta som liten och då älskade jag att fly in i barnfilmernas värld. När pappa vabbade brukade han ta mig till Uno-X i Karlstad och hyra film. Så lyxigt! Sedan låg vi i varsin ände av hörnsoffan och han och klappade mig på foten samtidigt som vi såg samma filmer om och om igen. Vi skrattade alltid på samma ställen. Så umgås vi fortfarande han och jag. Jag räds inte kvalitativ skärmtid i mitt föräldraskap. Särskilt inte när vi har det tillsammans.

2. Jag tar Elle på allvar. Jag har aldrig ändrat mitt språk när jag pratar med henne. Vissa förenklar eller tar bort överflödiga ord, men för mig har det varit viktigt att visa henne att jag tar henne på allvar trots att hon är liten. På samma sätt är jag noga med att lyssna på hennes känslor och resonemang. Här skulle nog många känna att jag är en hippie-mamma som ger henne för mycket utrymme. I couldn’t care less. Jag är yngst av fyra syskon och minns att jag i perioder i mitt liv på riktigt varit tyngd av upplevelsen att inte bli tagen på allvar. Det tar jag med mig i min mammaroll!

3. Lat. Jag är dålig på att tycka att oviktiga saker är viktiga. Typ som att det är dammigt i hörnen eller att en tvätthög ligger i trappen. Jag mår bäst när det är städat och fint omkring mig, men varken jag eller Emil tycker att det är tillräckligt viktigt för att styra upp det och ha en klassisk städdag. Det har varit min vision så länge och vi har alltid skyllt på att ”det är mycket nu”, men på senare tid har jag försökt att förlika mig med tanken på att vi helt enkelt är så här. Dags att sluta streta emot och känna sig dålig. Här hemma kör vi lite på principen ”röva-ner-tills-vi-inte-står-ut-och-sedan-bjuda-hem-folk-så-vi-måste-städa”.

4. Pedantisk med detaljer. Om jag kan vara lat på vissa delar så är jag fanatisk på andra. Emils lillasyster Olivia bodde hos oss under gymnasiet och kom en gång på mig med att ha bullat upp med alla Elles dockor i soffan när Elle låg och sov. Där satt jag och kammade och flätade dem allihop. Olivia höll på att skratta ihjäl sig. Men sanningen är att sådana här saker gör jag på löpande band. Jag älskar att ta hand om Elles saker. Hon får göra vad hon vill med dem, men jag styr alltid upp kaoset när hon inte ser. Sätter på dem rätt kläder och så vidare… jag behöver vård.

5. ”Äh, det är inte så noga”. Det sa min mamma jämt till mig och den livsfilosofin är bland det finaste hon gett mig. Allt dög i min mammas ögon. Jag behövde aldrig känna att jag borde ha gjort mer eller att jag borde gjort annorlunda. Provresultat, teckningar, klädstil, kroppsform, ansträngningar, prestationer, ja det gällde allt. Det är väl inte så noga om jag råkar rita utför linjerna eller om jag går upp tio kilo i vikt. Mamma kommenterade aldrig hur jag såg ut eller vad jag presterade annat än att hon höjde mig till skyarna. Var jag besviken över något fick jag alltid höra ”Äh, det är väl inte så noga?”. Jag har blivit precis likadan i min mammaroll och jag tror att det är en viktig nyckel ut ur duktig-flicka-buren. Elle behöver aldrig känna att det hon gör alltid kan bli liiiite bättre i mina ögon. Hon är bra som hon är och det är väl inte så noga med det andra?

6. Jag är stresskänslig. Detta är nog min sämsta egenskap som mamma. Jag har faktiskt riktigt bra tålamod som mamma när det kommer till trots eller annan typ av uppfostran. Men när det uppstår tidsbrist fallerar jag totalt. Jag kan inte räkna alla gånger som jag fått be Elle och Emil om förlåtelse för att jag betett mig som en gris i stressiga situationer. Jag blir ett stressmonster. Det är mitt största dåliga samvete som mamma.

7. Jag bryr mig alldeles för mycket om vad folk tycker om mig som mamma. Oftast blir det mitt egna ok som jag bär inom mig men ibland går det ut över Elle. Till exempel kan jag vara hårdare med regler när vi är bland folk än vad jag är hemma vilket blir förvirrande för henne. Hemma är vi lite hippies och kan under en måltid börja trumma på allt porslin med våra bestick samtidigt som Elle står på stolen och dansar av förtjusning. Men i andras sällskap kan jag vara noga med en sådan obetydlig detalj som att hon ska sitta still vid matbordet. Jag vill så gärna att andra ska tycka att jag är en bra mamma. Det skäms jag över, för jag vet att jag är en bra mamma och jag är stolt över den fina lilla personen som jag lyckats uppfostra på mitt sätt.

8. Närvarande. Jag är en oerhört närvarande mamma. Jag spenderar mycket tid med min dotter och hon vet att jag gör vad som helst för henne. Jag kommer vara en sådan mamma som skjutsar henne överallt, har koll på vad alla hennes kompisar heter och vad de pluggar i skolan. Jag kommer vara den första som taggar igång på hennes idéer och önskningar när det kommer till aktiviteter och liknande.

9. Jag visar dubbelmoral i mina värderingar. Jag är supernoga med att predika för min dotter om att hon är bra precis som hon är. Min bästa strategi för detta har jag skrivit ett helt inlägg om som du kan läsa här, men kortfattat handlar det om att jag aldrig säger negativa saker om mig själv inför Elle utan bara lyfter mig själv inför henne. Jag säger högt framför spegeln hur bra jag är och hur smidig det är att ha en stor och mjuk rumpa när en ska sitta ner. Däremot så sminkar jag mig och ibland tittar Elle på. Jag försöker att inte lägga ner allt för stora tankar i det men jag kan inte låta bli att tänka på att jag sänder ut dubbla signaler till henne. Här kommer jag aldrig bli perfekt då jag är för skadad av normer och av min samtid. Tur att jag är bra på annat.

10. Kärleksfull. Jag är oerhört kärleksfull mot Elle. Kramig, pussig, gosig och mysig. Hon kommer aldrig tvivla på min kärlek eller hennes värde för mig och det är jag mest stolt över. För om du som förälder bara klarar av det kommer du att lyckas forma en fin och kärleksfull person. Och det är väl det föräldraskap handlar om?

Vilken skulle du säga är din bästa respektive sämsta egenskap som förälder? Jag tror att det är viktigt att vi dels vågar hylla oss själva men också att vi vågar dela med oss av våra svagheter. På så sätt känner vi oss mindre ensamma. Jag tror att de flesta av oss är en annan sorts mor än den mall som ständigt trycks upp i våra ansikten. Det är i alla fall jag!

9 kommentarer

Kommentera

  • Clara

    26 januari, 2018 kl. 11:15

    Va skönt att läsa att det finns fler barn som trummar och dansar etc vid matbordet. Hör ryts det sol dinosaurier och sjungs ganska högt – jobbigt runt andra bara. Men varför? Kan inte alla andra bara släppa loss lite mer? I kyrkan kunde jag uppleva lite liknande mentalitet. Barnen ska sitta tysta och lyssna – men svårt om man är 3 och det finns bollar i närheten liksom?

    Bra mamma!

  • Mrs. Weijnblad

    26 januari, 2018 kl. 11:34

    Vi kör också andra regler hemma än tex förskolan eller hos släktingar. Vi har förklarat att man kan tycka olika, och även om vår unge får göra parkour mellan tuggorna hemma där hon är enda barnet funkar inte det överallt annars. Eller hoppa i soffan – det går hon göra hos oss men inte hos min syrra, för där bestämmer ju hon. Det brukar funka bra, och jag tror det måste vara så.

    • Stina Hägglund

      26 januari, 2018 kl. 11:53

      Ja visst är det så! Håller med! Jag tror att jag syftar mer till när en anpassar sina regler efter vad ”andra ska tycka” snarare än att det är olika regler hos olika familjer. Det är svårt att vara förälder alltså! Kraam

  • J

    26 januari, 2018 kl. 12:31

    Jag blev så inspirerad att skriva en egen lista, men en ”Hur jag VILL vara som mor”, det som FAKTISKT är viktigt för mig. Inte för att lägga mer press utan för att typ lättare se vad jag kan ”ta bort” från allt annat man ska hinna med, för att få plats och tid med det jag vill vara och det som känns viktigt för mig. Fastnar bla så lätt i disk/städ/tvätt när min dottern väl sitter och pysslar eller dolar med något, det är något jag VILL skärpa mig med, gah SITT NER!! De bästa samtalen får man ju under de stunderna. Och jag vill ju att hon ska veta att jag vill umgås med henne!

    Samma är det med stress för mig som för dig. Har väldens bästa tålamod med skrik, trots, gråt, OM jag inte samtidigt är stressad, då tappar jag det helt! (Har blivit värre efter förra sommaren då jag hade ångest och panikångest varje dag i tre månader.) Det är det som äter upp mig mest nu för tiden, att jag pga av stressen över sånt som jag själv kunnat påverka ändå låter det gå ut över henne. Hade jag då skippat stressa med att hinna med skitsaker så hade jag ju haft tålamod över.

    Jag är vill verkligen inte överföra skamkänslorna och okunskapen som jag haft för min kropp på henne. Även fast hon bara är nyss fyllda 3 så kan hon tex allt om mens, vad som är blygdläppar, blodplättar, hur maten passerar i kroppen osv. Nu är hon extremt intresserad av allt sånt, så det är ju bara att svara ärligt. Och vi pratar mycket om känslor, och jag ber ofta om ursäkt och berättar och förklarar om jag blivit arg eller stolt eller glad! Hon är också grym på att berätta hur hon tycker, tänker och känner.

    Min bästa egenskap är också att jag är kärleksfull. Vi kramas, gosar, myser och pussas sååå mycket! Det är något vi ta mig fan är BÄST på jag och Lotten.

    Men som sagt ska ”kolla över” vad jag kan skippa för att känna att jag har mer ork till att faktiskt vara den närvarande mamman jag vill va! Haha hoppas du förstår hur jag menar;)

  • Ellen Lindberg

    26 januari, 2018 kl. 13:44

    så himla fint att få ta del av det här. tack!

  • J

    26 januari, 2018 kl. 16:34

    Ja eller mer en typ ”fokusera på detta” lista.:)

  • fanny s

    28 januari, 2018 kl. 20:13

    Jag tycker också att leka är det tråkigaste som finns! Tyvärr tycker jag att barnfilmer är jättetråkigt också….Pyssla, läsa böcker, pussla tycker jag om. Och det allra bästa jag och mina barn gör är att sätta på hög musik och shakea loss!!! :D Mitt sämsta föräldradrag är att jag inte klarar av Gnäll. Alltså känslor som ilska, ledsenhet, rädsla hanterar jag bra. Men när de gnäller, typ hungriga och trötta och inget jag gör är bra nog, då får jag räkna till tio….de gånger jag exploderat har nog nästan alltid med gnäll att göra. Mina bästa sidor är att jag bjuder på mig själv och pratar med dem om allt viktigt mellan himmel och jord. Jag märker att jag pratar med mina barn om grejer som andra undviker att prata med om sina barn. Men jag minns att mina föräldrar inte pratade så mycket, min mamma skämdes typ ihjäl när hon skulle prata om mena med mig. Resultatet av det samtalet blev typ att hon sa en mening, gav mig ett paket bindor och gick. Så vill inte jag ha det!

  • Andrea

    29 januari, 2018 kl. 21:45

    Så skönt att höra att andra inte heller gillar att leka, haha. Jag showar gärna – dansar & larvar mig, går in i olika karaktärer, pysslar osv, men lek som i rollekar, nej tack. Kan liksom inte ens anstränga mig till att tycka det är roligt. Tyckte det var roligare när han var mindre i så fall. En sjuåring tenderar att ha så mycket regler i sin lek, haha. Det bästa är när min son vill leka frisör, för då kan jag bara sitta still och låta honom borsta håret på mig. Så där är jag oerhört lat.

    Annars är jag väldigt kärleksfull, engagerad och lyhörd som förälder. Dock har jag också ett stort behov av att ibland få vara ensam och när det behovet dyker upp kan jag bli stressad av att ha någon som pratarpratarpratar. I såna stunder är jag oerhört tacksam över att vi är två och att jag då kan smyga iväg in i sovrummet en stund och läsa eller bara vila.

    Kan också känna igen mig i det där med att bry sig om vad andra tycker om en. Men det har släppt med åren. Jag vet ju att jag är bra, så vem är det egentligen jag försöker övertyga?