Kategori Vår väg mot adoption

/ 13 kommentarer

ALLA kan inte ALLTID adoptera!

Jag och Emil är mitt i adoptionsprocessen. Jag tänker på vår adoption hela tiden, varje dag. Eftersom att jag ständigt har det i mina tankar snappar jag upp allt omkring mig som handlar om det. På samma sätt såg jag gravida överallt när jag väntade Elle. Jag hör människors kommentarer och ogenomtänkta uttalanden och har dragit en slutsats som är att folk generellt har en märklig uppfattning kring adoption. Det saknas en ödmjukhet inför det. Det cirkulerar en uppfattning som säger att om allt skulle skita sig kan en alltid adoptera. Alternativ två. B-planen.

Som en mamma mitt i adoptionsprocessen gör det mig frustrerad. På samma sätt som termen ”skaffa barn” frustrerar föräldrar som kämpar för att bli gravida gör dig mig upprörd att hela tiden höra kommentaren ”Det går ju alltid att adoptera om en inte kan få egna barn”. Människor verkar också tycka att det är sååå snällt av oss att adoptera. Va? Som om det vore en uppoffring och en välgörenhetshandling från vår sida?! Ingen skulle väl påstå att det är snällt av någon att bli gravid? Jag vill dela med mig av några tankar till er som vissa blir förvånade när de hör mig säga.

  1. Jag adopterar inte för att det är en god gärning. Om jag i vår utredning skulle påstå att jag gör detta för att hjälpa ett barn i nöd skulle jag aldrig bli godkänd som adoptivförälder. Skänk pengar om du vill göra en god gärning eller åk och volontärjobba. Detta handlar om att bli föräldrar ett helt liv åt ett barn och kräver mycket mer grund att stå på än så. Barnet skulle direkt känna av ditt ”goda-gärning-tänk” och känna en slags tacksamhetsskuld jämtemot sina föräldrar hela livet. Vi adopterar för att vi vill ge Elle ett syskon och för att vi vill ha ett till barn att älska villkorslöst. Precis samma anledningar som gör att vanligt folk väljer att försöka få ett till barn. Sedan känns det fantastiskt att det i vårt fall kommer innebära att få ge ett föräldralöst barn ett hem. Men det är ett privilegium och inget annat.
  2. Alla kan inte alltid adoptera. Denna myten måste verkligen gå i graven för det ger både människor falska förhoppningar och förminskar samtidigt hela processen. Olika länder har olika krav på föräldrarna såsom inkomst, giftermål, trosuppfattning, hälsa, sexuell läggning, storleken på sparkontot m.m. Detta exkluderar många människor från att adoptera.
  3. Det kostar mycket pengar. Den senaste månaden har vi fått punga ut 12.000 på vår adoptionsprocess och det är som sagt bara den senaste månaden. När allt är klart kommer vi ha lagt ut flera hundra tusen kronor. Jag vet många familjer som inte alls har den möjligheten.
  4. Det är en psykiskt påfrestande process. Att gå runt och vänta i flera flera år tar på krafterna. Att samtidigt under dessa år bli utredd och granskad i sömmarna ifall en duger som adoptivförälder eller inte är oerhört påfrestande och något du slipper helt när det kommer till att försöka få biologiska barn. Därefter ska du vänta in att barnhemmet och en ev. förälder ska tycka att du duger. Totalt blottad och sårbar.

Om människor satte sig in i vad det innebar att adoptera tror jag inte att så många som kan få biologiska barn ens skulle orka tänka tanken. Det är för komplicerat, invecklat, dyrt, jobbigt, påfrestande och svårt. Jag förstår att människor som slänger sig med naiva kommentarer kring adoption inte menar något illa utan att det snarare handlar om okunskap. Men jag måste få lätta mitt hjärta då jag är mitt uppe i processen och blir så frustrerad av att höra sådana här kommentarer gång på gång.

Jag känner mig inte som en god människa för att jag ska adoptera och ingenting känns självklart. Jag känner mig enormt ödmjuk inför hela processen och när vi blir godkända och alla papper är färdiga kommer jag känna en lika stor tacksamhet och vördnad som jag gjorde när vi fick beskedet att vi väntade Elle. Att slå mig för bröstet för att jag är en god person som räddar ett stackars litet barn i Sydafrika kommer aldrig hända. Jag önskar att människor fick en ödmjukare och mer sann bild av vad det innebär att adoptera och där hoppas jag att jag får vara med och göra en liten skillnad för några.

13 kommentarer
/ 12 kommentarer

När såret går upp igen.

missfallHärom dagen städade jag huset och kom över en liten låda som jag trodde var tom. Jag tyckte den var fin och tog av locket för att stoppa in lite pysselgrejer i den och blir knockad av vad som möter mig däri. Där låg rester av drömmen. Rester av glädjen. Rester av det förlorade. Rester av dig.

För två år sedan fick jag och Emil missfall och några månader senare skrev jag ett uppskattat inlägg om vår sorg och mina tankar kring det. Det gör inte lika ont längre för att tiden har gjort sitt och vi har gått vidare. Men när jag såg kläderna som jag minns att jag noga vek ihop och stoppade i lådan medans tårarna rann från mina kinder, gjorde det så ont. Jag hade till och med köpt en likadan napp som Elle älskade när hon var bebis och nu packade jag ner den tillsammans med drömmen om dig. Mitt älskade lilla pyre.

Min kropp orkade inte bära ett barn till då den var för fokuserad på att ta hand om sig själv. Att Elle inte blev bortstött när hon låg i min mage är ett mirakel som ingen läkare jag träffat på lyckats förklara. Tårarna rinner nu när jag skriver det. Jag är så tacksam. Tacksam för min älskade dotter som jag älskar så mycket att jag ibland måste nypa mig själv i armen.

Missfallet stod inte bara för förlusten av något vi älskade, utan det stod också för döden av en dröm. Drömmen om enkelheten och drömmen om att livet skulle fortsätta i det självklara småbarnslunket precis som för alla andra runt omkring oss. Nu visste vi att vi måste kämpa. Kämpa igen. Med det här också.

När jag känner mig redo ska jag ge bort denna lådan till någon annan vars dröm tar vid där min tog slut. För där min dröm fick dö i askan fick en ny växa till liv. Askan är den bästa jorden, precis som Marcus Krunegård sjunger. Vår nya dröm kommer inom en snar framtid att växa i någons mage i Sydafrika och vi är så redo att ta vid där hon inte kan fortsätta. Jag kommer att älska och hedra henne resten av mitt liv för den uppoffringen hon kommer göra, för mitt barns bästa.

En ny dröm lever vidare. Men lilla pyret, du kommer alltid att speglas i tåren på min kind <3

 

12 kommentarer
/ 7 kommentarer

Önskerubrik 2: Vår väg mot adoption

Detta är det mest spännande som sker i vårt liv just nu. Ni som är nya här och inte hängt med kan läsa ikapp er i detta inlägg. Kort sagt ska vi alltså adoptera vårt andra barn. Vi är såå förväntansfulla.

Många av er har då och då bett om att få veta vart vi är i processen och bett mig skriva om det, men faktum är att det inte funnits så mycket att skriva. Det finns många bitar som ska stämma när en ska adoptera. Du ska ha fast jobb, varit gift i minst fem år, ha friskintyg, några hundratusen på banken att betala processen med, vissa länder vill att du inte ska ha några biologiska barn, vissa länder tar bara emot kristna som adoptivföräldrar, du ska bli godkänd av kommunen som lämplig adoptivförälder, du ska gå en speciell föräldrautbildning, bli ekonomiskt utredd och en rad med andra olika punkter ska stämma. Många slänger sig med termen: ”Du kan ju alltid adoptera om det skulle vara svårt att få barn” och nej, det stämmer inte. Du kan inte alltid adoptera. Det är massor av bitar som ska stämma och överlag är det en lång process som en bara klarar av om en är tillräckligt motiverad.

Vi har framförallt tre punkter som måste lägga sig tillrätta för oss.

  1. Vi måste hitta ett land som tar emot oss trots min sjukdom. Vår adoptionsbyrå menar att Sydafrika är landet för oss då de tidigare har haft föräldrar med min sjukdom som blivit godkända där. Men om vi blir godkända vet vi först till 100% när en förälder och ett barnhem väljer oss.
  2. Vi måste ha fast jobb. Emil och jag är båda studenter. Emil har visserligen ett jobb nu tills han ska göra sin D-uppsats i vår, men det är inte tillräckligt stabilt på pappret för att bli godkänt av kommunen.
  3. Vi måste ha 165.000 kr vilket är priset på adoptionsprocessen i Sydafrika.

På grund av dessa punkter har vår process stått still ganska länge. Det har varit onödigt för oss att betala in första avgiften till vår adoptionsbyrå då vi inte hade varit redo när det var vår tur i kön och därför inte blivit godkända. Nu har vi dock varit i kontakt med vår adoptionsbyrå och kommit överrens om att det är dags att betala in avgiften och därigenom få börja samla kötid. Vi gjorde detta för några veckor sedan och nu känns det verkligen på riktigt!

Nu ska vi samla kötid i ett år tills Emil är färdig med skolan och därefter fått fast jobb. Då är vi redo att bli godkända ekonomiskt. De menar att vi kan bli godkända trots att en av oss pluggar, speciellt då jag pluggar till sjuksköterska och därför är garanterad jobb när jag blir färdig. Sedan ska vi gå en utbildning för blivande adoptivföräldrar. När vi är godkända ekonomiskt och som blivande adoptivföräldrar ska dessa uppgifter samlas tillsammans med andra viktiga dokument och skickas iväg som en ansökan till adoptionsbyrån. Sedan får vi vänta tills vi är i tur för en utlandskontakt. Därefter följer en rad pappersarbete och olika inbetalningar och sedan det är det bara att vänta tills barnhemmet och ev. förälder väljer oss till ett specifikt barn. När vi får veta vilket barn som ska bli vårt kommer det ta en till två veckor innan vi får besked om när vi får resa ner och hämta vår lilla skatt.

Allt som allt tror jag att det är kanske 3 år bort. Allt beror på hur smidigt allt går. Kommer det hinder på vägen kan det ta ännu längre tid. Som ni förstår är det en lång resa vi har framför oss, men det känns såå bra att vara igång på riktigt. Min syster sa att nu börjar en riktig elefantgraviditet och ja, känslan är lite så :)

Tankarna snurrar på mig så att jag blir alldeles yr och jag har så många ämnen under detta temat. Jag har därför öppnat en ny kategori här på bloggen som heter just vår väg mot adoption där alla dessa inlägg kommer samlas. Har ni några specifika tankar eller önskemål på vad jag ska skriva om när det gäller vår adoptionsresa? Kommentera i så fall här nedan!

7 kommentarer
/ 19 kommentarer

När tre ska bli fyra

adoptionDet är något stort som har utvecklats i våra hjärtan under en lång tid. Av några olika anledningar är det inte möjligt för mig och Emil att få fler biologiska barn. Jag kan berätta närmare om det i ett annat inlägg men jag kan säga att det beror inte på stomin. Detta har varit en ständig resa som inneburit att vi kastats fram och tillbaka i olika besked från läkare. Det slutgiltiga beskedet var när vi fick reda på att jag blivit sjuk i tunntarmen och därför blev det beskedet extra tungt.

Men vi ska få ett till barn. Vi ska adoptera <3
Vi har ställt oss i kö och nu återstår en evig väntan och en väldigt lååång graviditet. Det många inte tänker på med adoption är att det är en enormt klurig och komplicerad process. Jag har ofta hört ”men man kan ju alltid adoptera”, tyvärr är inte verkligheten så. Förutom att du måste uppfylla en massa krav så kostar det mycket pengar, innebär en lång juridisk del och tär på både hjärta och själ.

Vi får hjälp av våra familjer på många olika plan och har hittat ett land som passar för oss då vi uppfyller deras krav. Sydafrika. Det tillhör också processen -att välja ett land.  Jag blir varm i hjärtat när jag tänker på vårt barn som kommer att komma till oss på ett alldeles eget och speciellt sätt. För mig har sorgen över att inte få fler biologiska barn inte legat just där, att det inte kommer vara biologiskt, utan det har handlat om min längtan efter att få ge Elle ett syskon och för oss att få bli fyra i familjen.

Denna process är ungefär 3 år lång och det känns som en evighet samtidigt som det känns skönt att vi börjat resan ordentligt och att det verkligen kommer att ske. Att prata om en adoption har inte känts lika mäktigt som att ha fattat ett ordentligt beslut. Nu har våra hjärtan en lång tid på sig att förberedas för en överväldigande upplevelse, vi hinner bli klara med våra utbildningar och Elle hinner bli lite äldre och kan då få vara med i processen och förstå lite mer.

Det känns precis som att vi plussat. Vi blir alldeles bubbliga och pirriga när vi pratar och tänker på vad som ligger framför oss. Men längtan är tung. Oj vad vi längtar!

19 kommentarer