Kategori Min tro

Här berättar jag om min kristna tro. Tar upp livsfrågor, samt tar gärna emot frågor från dig som vill veta lite mer.

/ 5 kommentarer

3 år av kärlek

Kärleken är tålmodig och god.
Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

1 Kor 13:4-7,13

Det är vad Bibeln har att säga om kärleken, och det är ledordet i vårt äktenskap. Idag har vi varit gifta i 3 år, och det ena året överträffar det andra. Jag trodde aldrig som 19åring att jag sa ”Ja” till ett liv rosa som sockervadd, jag visste att vi tillsammans gav oss ut på en väg kantad med uppförsbackar och nedförsbackar. Jag vill bara säga till hela världen att mitt val att gifta mig med dig Emil, är det bästa, klokaste och mognaste val jag någonsin gjort. Vi hör ihop alltid, och du fortsätter att år efter år göra mig lycklig och trygg. Du är min älskade man för evigt!

5 kommentarer
/ 2 kommentarer

Dagens sanning

”This is My story, this is my song , praising my savior all the day long!”

Allt jag behöver göra är att andas. Låt varje andetag bli en lovsång till dig!

2 kommentarer
/ 5 kommentarer

Besvarade frågor

Sedan jag startade bloggen har jag fått många olika frågor. Jag har sammanfattat de fyra vanligaste och svarat på dom åt er här.

Vart är du ursprungligen ifrån?
Detta är en fråga jag får rätt ofta. Säger jag norrland hör man på min dialekt att det inte är hela sanningen, säger jag värmland är inte det heller hela sanningen då jag varken är född där eller bott där längst tid. Så jag ska göra det enkelt för er.
Jag föddes i Luleå, bodde där i fyra år, flyttade till Karlstad och bodde där i tio år, flyttade tillbaka till Norrland och bodde där tills för två år sedan då jag och Emil flyttade till Stockholm. Puh, nu var det gjort :)

Hur ser din familj ut?
Min älskade familj ser ut såhär, fyra syskon, två fantastiska föräldrar. Min äldsta bror heter Josef, 31 år, han har fru och två barn. Efter honom kommer min syster Johanna, 29 år, som har man och en unge i magen som tittar ut när som helst. Sedan kommer Elina, 25 år,  hon har också man och två barn. Så vi är 15 st i närmsta familjen. Sedan har jag lika många till i Emils familj :)

Varför är du kristen?
Oj… Hur lång tid har ni?! Haha. Gud är nr 1 i mitt liv. Det finns ingen i hela världen som betyder mer för mig, och då menar jag ingen. Det kan låta märkligt för någon som inte känner Gud att jag säger så. Är inte han bara en diffus liten gubbe med långt skägg. Onej. Han är luften jag andas, kraften i mina ben, hoppet i mitt hjärta, anledningen till att jag lever. Han är min pappa. Hos honom känner jag aldrig att jag måste prestera för att få kärlek, jag behöver bara vara den jag är. Gud är ingen gubbe med pekpinne som trycker upp en regelbok i ansiktet på dig. När jag var yngre fanns det en del av mig som kände så, men oj, han har överbevisat mig. Nåden tar aldrig slut.

Kläder och smink, är inte det lite ytligt?
Jo det är det. Det är väl så ytligt det kan bli. Men jag tycker inte att det är något fel med det. Utsida och insida sitter ihop mer än vad man tror, anser jag iaf. Då menar jag inte; är du snygg mår du bra. Utan tar du hand om dig själv, vågar unna dig lite ”ytliga” saker som du tycker om, exprimenterar lite med siluetter, former och färger, tror jag att du mår bättre än om du inte gör det. Allt behöver inte vara så himla skitnödigt. Något jag kan känna ofta är ”MEN SLAPPNA AAAAAAV”, allt ska vara så regelrätt hela tiden. Det är inte ytligt, i den negativa bemärkelsen, att raka sig under armarna, sminka sig eller blogga om mode. Du behöver inte göra det, men om du gör det är du inte en dålig människa för det. Det är väl inte så farligt att bry sig om sitt yttre och ta hand om sig, så länge du gör det för att DU SJÄLV ska må bra och inte för att tillfredsställa andra.

Kommer ni på mer frågor nu så är det bara att fråga på. Jag svarar alltid :)
(om en stund så dras vinnaren av hårprudukterna, håll utkik)

5 kommentarer
/ 4 kommentarer

Havet

En cykeltur eller promenad ner till havet är en favoritsyssla här nere. Det är så rofyllt och skönt för själen. När jag sitter vid havet är jag övertygad, mer än någonsin, att det finns en Gud.

4 kommentarer
/ 11 kommentarer

Mitt livs kärlek

Detta berör mig. Det är själva grundbudskapet i detta drama som rör mig till tårar, det innefattar nämligen det viktigaste i min tro på Gud. Jag kommer aldrig hålla tyst, så det är lika bra ni vänjer er, haha :)

Tack…

11 kommentarer
/ 4 kommentarer

Sjunger han om Jesus?!

Jag följde melodifestivalen, och tyckte att det mesta var skit. Men jag föll för några låtar, Loreen, Danny och Sebastian var mina favoriter.

När det var dags för Sebastian att sjunga så tog det inte lång tid innan jag och Emil tittade storögt på varandra -Sjunger han om Jesus?! var något jag kläckte ur mig rätt snabbt.
Det som fick mig att undra var textraden: ”You’d die for my sins, you’d fix everything, when no one else could”
Antingen var det ett sorts hån som det kan vara ibland i svenska stora sammanhang när man sjunger om Jesus, eller så är detta en riktigt bra text.

Så här i efterhand har jag kollat upp texten, och det finns inte en chans att låten handlar om något annat, vilket har gjort detta till min absoluta vårfavorit. men blir både dansglad i kroppen av melodierna och glad i hjärtat av texten. Lyssna själva:

4 kommentarer
/ 29 kommentarer

Personlig

När jag var åtta år fick jag och min familj reda på att jag hade en kronisk sjukdom. Jag kommer ihåg att jag blev rädd och ledsen när läkaren berättade nyheterna för mig och mina föräldrar. Jag minns exakt hur rummet såg ut, massa tråkiga leksaker som skulle få mig på andra tankar. Men mest kollade jag på mamma och pappa, jag ville inte att dom skulle bli ledsna, hur reagerade dom, ser dom rädda ut? Ledsna? Lugna? Trygga? Självklart såg jag att dom var ledsna och oroliga fast mest kände jag mig trygg och säker. Och när jag förstod att det inte var livshotande, levde jag på som vilket barn som helst. Att min livssituation förändrades totalt med medicinintag, brist på ork, sjukhusbesök, undersökningar, intensiva kurer, blodprover i mängder, biverkningar av medicinerna, brist på matlust och viktnedgång var egentligen ingenting jag reflekterade över då. Jag levde på, jag var ett barn och accepterade läget.

Men upp i tonåren så kom det där ikapp mig lite grann. Jag var på väg att bli min egen person, gå från barn till ungdom, från ungdom till vuxen. Jag började inse hur orättvist allt var. Jag fick på något sätt upp ögonen för hur otroligt mycket denna sjukdom påverkat mig. Jag blev vansinnig, jag blev sjukare, jag blev deprimerad. Jag ville vara stark för alla andra, visa att jag kan detta nu, jag är van, jag vet inte av något annat. Men på insidan pågick det en helt annan kamp.
Hela denna karusellen bidrog till att jag inte fullföljde gymnasiet, och jag hatar sjukdomen för att den berövat mig det. Jag hatar den för att jag inte fick ha en sorgfri student, för att jag missade så många flamsiga dagar med mina klasskamrater. För att den gjorde mig så trött och orkeslös, så frånvarande och instängd. För att den tog alldeles för stor plats i min och Emils förälskelsetid. Den liksom armbågade sig fram och kvävde mitt jag. Ändå såg Emil mig igenom allt detta. Det är en anledning till att jag som 19åring lovade honom min eviga kärlek.

För cirka ett år sedan låg jag här i min säng, och dagdrömde om att en dag få känna mig pigg. Pigg var något otroligt abstrakt för mig. Jag hade inte känt mig pigg och full av liv sedan jag var i 13 års åldern.
För ca ett halvår sedan vände detta för mig. Jag kommer ihåg hur överväldigande det var för mig att känna mig full av energi. Känna livslust, livsglädje och massa inspiration. Det var som om jag drömde, händer detta? Har det äntligen vänt nu?
Det var som om mitt hjärta behövde en tid  till att vara arg, besviken, frustrerad, och förkrossad. Det var min själs sätt att bearbeta jobbiga minnen, traumatiska upplevelser, besvikelser och missöden som barn och tonåring. Jag behövde ta itu med det, jag förstod inte det själv, så min kropp sa ifrån genom att bli utpumpad på energi och dödstrött. Det var nästan som att den skrek åt mig, -VILA, BEARBETA, BRYT IHOP OCH KOM IGEN!!
Så det gjorde jag, egentligen hade jag inte så mycket val. Hade jag vetat vilken lång process det skulle bli hade jag nog inte orkat. Men idag är jag glad över att jag sökte hjälp hos psykologer, åt antidepressiva, och accepterade att jag var deprimerad, och hymlade inte med det. För vet ni, det är inget konstigt med det.

Det är så många unga idag som är deprimerade, nedstämda, trötta. Sååå många. Så jag har bestämt mig för att vara öppen med allt detta. Hånskratta sjukdomen lite i ansiktet genom att låta Gud vända den till något positivt. Detta är min historia, och jag vill dela med mig. Jag tänker mig alltid för när jag ska dela med mig av något privat på bloggen. Men detta kände jag att jag skulle dela med mig av till er. Nu är ni lite närmare mig, och om ni vill, så vill jag gärna komma närmre er.
Jag vet hur det känns att vara mitt i det mörka och känna noll hopp om framtiden. Att inte kunna se framåt, utan bara vrida huvudet bakåt istället för att lyfta blicken mot himlen. Jag vill bara att ni som läser min blogg och känner så här, ska veta att det finns hopp, det går att komma ur ditt apatiska jag. Du kommer att kunna känna igen.

Gud blev min räddning. Gud gav mig perspektiv, kärlek och tröst. Han är så uthållig med mig. Det kanske låter abstrakt, men faktum är att det finns inget verkligare.

Lite djup så här på söndagförmiddagen. :)

29 kommentarer
/ 6 kommentarer

Sann kärlek

Det är ofta folk som ifrågasätter min tro. De vill veta vilken typ av Gud jag tror på.

På nyårsafton var jag alldeles ensam och hade magsjuka. Emil var kvar i norrland, det var ändå tänkt att jag skulle jobba. Men istället låg jag själv och kunde inte ta hand om mig. Då blir man rätt ynklig. Jag minns att jag kände mig så ensam. Och när det var som mest jobbigt, spelades denna låten på TV’n och jag kände att det var som om Gud sjöng den för mig.

En sådan här Gud tror jag på:

6 kommentarer