StinaStil

1. Är du fri från din sjukdom nu? Crohns var det va?

Nej det är jag inte. När man pratar om kroniska tarmsjukdomar brukar det främst vara två stycken. Den ena heter Ulcerös kolit och innebär att man har inflammation i tjock och ändtarmen i skov (perioder). Den andra sjukdomen heter Crohns sjukdom och innebär samma sak som Ulcerös kolit, men man kan få inflammation ända upp till strupen. Jag har hela mitt liv pendlat lite fram och tillbaka mellan dessa två diagnoser, men på senare år har de fastslagit att det är Crohns sjukdom som jag har. Eftersom jag ”bara” har tagit bort tjocktarmen finns det risk att den blossar upp i resten av systemet. Det bör dock tilläggas att sjukdomen kan hålla sig till enbart ett ställe, så det behöver inte betyda att jag kommer bli sjuk i tunntarmen/magsäcken/strupen. Blir jag det så blir jag, det är inget jag oroar mig för faktiskt. På något sätt säger min magkänsla mig att jag blev av med mina problem när jag blev av med tjocktarmen. I detta fallet tycker jag att det är väldigt skönt att ta ut glädjen i förskott, varför gå omkring och vara orolig för något som kanske aldrig händer?

2. En ganska privat fråga kanske, du får välja om du vill svara… Gör stomin att det kommer bli svårt för Elle att få syskon?

Det är som du skriver en privat fråga, men jag vill ändå svara på den till viss mån för att stötta andra i min situation. Stomin i sig gör det inte svårt att bli med barn. Det finns många som har varit gravida med stomi så det är inga problem. Det kanske blir en lite komplicerad graviditet, men det går utan tvekan. Däremot har jag en till operation som väntar, de vill ta bort det sista som är kvar av ändtarmen som fortfarande är mycket sjuk, och efter den operationen blir det väldigt svårt då de behöver gå via bäckenet. Vi lever en dag i taget och får se hur stressade läkarna är att operera mig. Oavsett så har vi fått vårt älskade mirakelbarn och är så tacksamma för henne. Hon är omringad av 11, snart 12 kusiner som alla är under 7 år, så det går ingen nöd på henne :)

3. På sista bilden, vart är skärpet ifrån? Det var verkligen hur fint som helst!

Tack! Detta skärpet är faktiskt från Gekås i Ullared och är ett riktigt fynd. Jag var där med mina föräldrar i sommras och fyndade många grejer till billigt pris. Det är äkta läder och kostade mig enbart 100kr… väldigt värt :) Det finns liknande här.

4. Känns det inte lite privat att vara så öppen med din sjukdomssituation?

Jo, det är väldigt privat egentligen. Men det är det värt. Det är dags att sjukdomar som dessa kommer fram i ljuset. Jag är SÅ LESS på att allt ska vara så hyschpysch. Jag går gärna främst i ledet när det gäller att prata om detta, allt för att de som kommer efter mig ska ha det lite lättare att vara öppna med sin situation! Det är bara du själv som mår dåligt av att dölja att du har stomi eller en kronisk tarmsjukdom. 1 procent av Sveriges befolkning lider idag av en inflammatorisk tarmsjukdom, det vill säga 90 000 svenskar. Jag tänker i alla fall inte vara tyst och låta fördomarna gro i det tysta.

Poppar det upp någon fråga hos er så kan ni kommentera vilket inlägg som helst, så sparar jag den tills jag har några stycken och gör ett inlägg av det. Tack för att ni är så fina <3

Det har tittat in nytt folk här på slutet vilket jag tycker är jättekul. Det innebär att det trillat in lite frågor både här och på facebook, och jag tänkte svara på några nu.

Hur sköter du ditt hår?

Det är egentligen inte för ens nu när jag fått så långt hår som jag börjat tänka på hur jag sköter det.

1. Förstå och främst färgar jag det ju, så jag försöker att inte tvätta håret så ofta. Dels för att inte slita på färgen så jag måste färga oftare, och dels för att tvättning överlag sliter på håret.
2.När jag väl tvättar håret (två-tre ggr i veckan) använder jag bara schampo i hårbotten och balsam i längderna.
3. Jag borstar alltid igenom det innan jag hoppar i duschen då det sliter väldigt mycket på håret att borstas när det är blött.
4. Jag låter det i princip alltid självtorka och jag använder platt/locktång max en gång i veckan.

Jag försöker med andra ord slita så lite som möjligt på håret. Jag färgar det ju ca var sjätte vecka och det är nog med slitage.

Tänker du någon gång att din tjocktarm borde ha opererats bort tidigare, alltså för flera år sedan?

Faktum är att jag inte har tänkt så mycket på det. Men om jag tar mig en funderare och tänker efter så tror jag att svaret ändå blir nej. Visserligen blev allt så dramatiskt och akut nu, men för mig hände det ändå i precis rätt tid. Jag hann få min dotter och vi var på semester i Umeå när det hände vilket innebar att vi fick vara nära våra familjer och det var guld värt. Vi har många fantastiska vänner i Stockholm som hade ställt upp, men det är ju annorlunda med familjen så klart. Det jag däremot kan tycka är lite olyckligt är att ingen läkare någonsin har sagt att stomi var ett alternativ för mig. Jag förstår att det är sista utvägen, men med tanke på hur dålig jag var de sista åren så borde någon i alla fall ha nämnt det för mig.

Hur funkar det att både du och Emil pluggar när ni har barn?

Det funkar precis hur bra som helst! Självklart får man stramare ekonomi, men både jag och Emil jobbar extra så vi har det ändå bra och stabilt ekonomiskt. Det bästa är att vi får så mycket tid tillsammans. Elle behöver gå så lite i förskolan vilket känns skönt nu när hon är så liten, en klassisk dag är mellan 09.30-14.30, vilket känns skönt då vi inte missar så mycket av hennes dagar. Varje fredag är en Elle och mammadag då vi är hemma tillsammans, LYX. Det plugget vi inte hinner med på skolan gör vi färdigt när hon somnat, på så sätt får vi vara tillsammans som familj väldigt mycket. Med andra ord funkar vår tillvaro otroligt bra just nu :)Hjälp, jag har också stomi och har så svårt att hitta byxor, hur gör du på byxfronten?

Åh vad jag önskar att jag kunde ta en shoppingrunda med alla som har stomi och dela med mig av alla mina tips. Om du har stomi, vill ha shoppinghjälp och befinner dig i Umeå så säg bara till. Allvarligt talat alltså, jag hjälper dig gärna!

Men jag kan redan nu dela med mig av mina tips på byxfronten. Jag hade innan jag fick stomi ALLTID byxor med hög midja, vilket var väldigt passande för det funkar väldigt bra med stomi. Det håller saker på plats och gör det i princip omöjligt att se att du har stomi. Mina favoritjeans just nu är Levis modell high rise, och de skönaste jeansen är Lee skyler. Vi har båda modellerna på Carlings så kom gärna in och prova.(Jag jobbar i butiken som ligger i tillfälliga gallerian bakom Åhlens, men i oktober flyttar vi till nya gallerian) Jag vet dock att många tycker att det är obekvämt med höga jeans, själv brukar jag ha med mig en kofta som jag kan stänga och där under kan jag knäppa upp byxan för att lätta lite på trycket. Nu är ju det dock ingen hemlighet längre, haha.

Men om man inte gillar jeans som är höga har jag VÄRLDENS bästa tips. Gravidbyxor! De har en skön mudd som håller påsen på plats utan att trycka. De trycker oftast inte i linningen heller då de är tänkta att vara mjuka mot en gravidmage. H&M har många fina modeller. Det enda som kan krävas är att sy in själva mudden så den sitter tajtare. Jag har ett par låga ”boyfriendjeans” från H&M som är gravidbyxor, så sköna, snygga och perfekta när man har stomi!

Här har jag Leejeans i modellen skyler

Det var några frågor jag kom på nu att endel av er undrat över. Har ni fler frågor kan ni kommentera här nedanför så svarar jag på dem i ett annat inlägg. Det kan vara alltifrån frågor om min stomi och hur det är att leva med den till frågor om att vara mamma. Fråga på bara om det är något ni undrar över :)

1. Jag har en skrattgrop, och i den en prick, sådeså.

2. Jag får OFTA höra att jag pratar som Mia Skäringer. Delvis kan det ha å göra med att vi kommer från samma ställe (Värmland) men mest tror jag att det beror på att man blir som man umgås. (Jag har sett ALLT hon gett ut… många gånger)

3. Att jag tydligen är lik skådespelerskan Amanda Seyfried har lagt sig lite sedan vi flyttat från Stockholm. Men när vi bodde där stannade främlingar mig på stan, kunder på jobbet ursäktade sig att de stirrade, fick mail på Facebook… Ja ni hör ju, helt sjukt. Visst jag ser likheter men sååååå himla lika tycker inte jag själv att vi är.

4. Jag kan äta hur många kanelknäckebröd med smör som helst, och mycket smör ska det va!

5. Jag älskar något så okreddigt som snabbnudlar, men bara ett speciellt märke.

6. När jag och Emil ska sova tar jag upp 3/4 av sängen.

7. Jag är en youtube-nörd och prenumererar på 15 olika kanaler. Vissa har jag följt så länge som 4 år så de känns typ som mina vänner… Haha så sjukt egentligen.

8. Min sämsta sida är att jag kan bli väldigt arg, väldigt snabbt (dock enbart med människor jag känner mig trygg med och inte så ofta)

9. Min bästa sida är att jag är väldigt kärleksfull.

10. Jag är en klädpedant. Både i min, Emils och Elles garderober är det alltid ordning och reda. Det är helt och hållet min förtjänst. Jag mår bra av att känna att det är i ordning och reda bland min familjs kläder. Emil bryr sig inte, så hans garderob gör jag bara i ordning för min egen skull… Stört, jag vet!

11. Jag är den kvinnliga versionen av min man och han är den manliga versionen av mig. Vi är väldigt lika. Temperamentsfulla, sociala, kreativa, positiva och dramatiska känslomänniskor. Det slår gnistor åt alla håll och kanter. Lika arga på varandra vi kan vara ena sekunden, lika kära och mysiga kan vi vara nästa. Så på gott och ont är vi väldigt lika!

12. Jag är världens sämsta stresshanterare.

13. Jag har många fina vänner som jag älskar, men få väldigt nära vänner och för dem gör jag vad som helst. Det senaste året har det visats att det gör dem för mig med ❤
Med er kan jag ligga tyst i en soffa eller ligga på golvet och kikna av skratt. Ni vet vilka ni är och jag släpper er aldrig!

14. Mina ben är alltid fulla av blåmärken. Jag vet inte vart något kommer ifrån, jag har bara väldigt känslig hud.

15. Jag har bara varit kär en gång innan jag träffade Emil. Det var en riktigt omvälvande tonårsförälskelse som höll i sig från att jag var 13 tills jag var 18 år. Det var från och till för båda och vi lyckades aldrig tajma varandra riktigt. Men sedan träffade jag Emil och fick uppleva djup förälskelse på riktigt.

Favorit i garderoben?
Mitt stora guldiga halsband som jag fått av min syster Johanna har varit en stor favorit och har använts flitigt.

Vad fick dig att skratta mest?
Under valborg var jag och Ida på ett event i Långviksmon, utanför Övik. Jag var ditbjuden för att hjälpa till med en modevisning samt att bli intervjuad från scen om mitt liv. I modevisningen var det en gammal tant med och gick som var UNDERBAR! Jag skrattade verkligen inte åt henne, utan mer av förvåning över att hon var så otroligt skön och dansade fram längs catwalken.

Vilken låt har du lyssnat på mest?
O-låten – Fem myror är fler än fyra elefanter… jag är småbarnsmorsa, say no more.

Vilken var den bästa filmen/tv-serien du såg?
I april så har jag och Emil sett massvis av serien New Girl. Min favoritserie helt klart!

Vad fick dig att känna dig stolt över dig själv?
Över att jag under valborg vågade sitta på en scen och berätta för folk om min historia, jag är totalt orädd att berätta och prata om min stomi. När jag får höra nästan varje dag vad det betytt/betyder för folk att jag är öppen med det blir jag stolt över mig själv. Fast allra mest tacksam.

Ditt bästa köp?
Under April så shoppade jag ingenting, mer intressant svar än så blir det inte på denna frågan.

Det godaste du ätit?
Ledsen hörni, jag har ätit många goda husmanskosträtter, men inget som stuckit ut.

Vad har du lärt dig?
Att vara öppen och opryd när det gäller min historia kan ibland leda till att man inför andra blir ett levande bajsskämt. Folk som blir obekväma och inte riktigt vet hur de ska bemöta mig när det handlar om att prata om min stomi, kan ibland för att försöka ”lätta upp stämningen” dra till med något skämt om min stomi. Det kan vara något i stil med; ”Tjena stomiStina, kommit något i påsen på sistone… hehe…” Då knyter det sig lite i magen på mig, jag gillar det inte. Jag kan gärna driva med mig själv, men vill inte att andra ska driva med mig. Så det jag lärt mig denna månaden är att inte skratta med nervöst för att jag inte vill göra personen i fråga obekväm, utan säga ifrån. Jag skulle nämligen aldrig skämta om någons rumpa eller avföring bara sådär… Folk menar väl, men det blir fel.

Vad har varit det sämsta med april?
Ja, ni kan säkert gissa vad jag skriver här. Magsjuke episoden nr 4 var inte efterlängtad och bidrog även denna månad till sjukhusbesök för att få dropp. Nu måste det väl ändå vara slut med detta?!

Vad har varit det bästa med april?
Det bästa med April har varit att jag innan magsjukan kände mig piggare än jag någonsin gjort. Jag kände aldrig att jag behövde sova när Elle sov lunch, utan istället kunde jag städa, tvätta, pyssla och ha egentid. Det har bidragit till många lyckorus per dag och en förälskelse och tacksamhet till livet. En fantastisk känsla som jag hoppas kommer tillbaka sakta men säkert efter att jag återhämtat mig ordentligt. Den är på god väg :)

Favorit i garderoben?
Jag gillar verkligen min utställda fejkskinnskjol. Visserligen köpte jag den i höstas men har gillat den extra nu i mars.

Vad fick dig att skratta mest?
När Ida och Sojje är här kan det dra iväg med opryda och utdragna skämt. Jag och Ida låg på golvet och skrattade så vi fick magknip åt våra egna skämt. Våra män satt i soffan och gav varandra blicken ”nu-är-de-igång-igen” som de alltid gör när vi ses ;)

Vilken låt har du lyssnat på mest?
Stay med Rihanna. Den är fantastiskt vacker!

Vilken var den bästa filmen/tv-serien du såg?
Jag och Emil har blivit beroende av en ny serie, American Horror Story. Den är så spännande att vi längtar tills det blir kväll och mörkt ute så vi kan se ett till avsnitt. Riktigt kul att ha hittat ännu en serie som vi båda verkligen gillar, men den är inget för den känslige då den verkligen är läskig.

Vad fick dig att känna dig stolt över dig själv?
Att jag vågat prova på hur det går när jag hoppar över att sova en stund på dagen. Resultatet är att det absolut funkar och det är såklart en seger, men det är modet jag hittar hos mig själv att våga prova som jag är stolt över!

Ditt bästa köp?
Denna månaden har det varit fokus på mat och blöjor, say no more.

Det godaste du ätit?
Alltså jag kan ju inte säga sushi varje månad… jag äter det inte ofta, utan festar till det kanske en gång i månaden med sushi, men det lyckas alltid bli en favorit. Det är det jag spontant vill svara på denna frågan, så jag säger väl sushi igen då för tredje månaden i rad. Denna månaden gjorde jag egen sushi och bjöd några kära vänner på. Otroligt gott.

Vad har du lärt dig?
Känslor är till för att kännas och prata om.

Vad har varit det sämsta med mars?
Smekmånaden med stomin börjar se sitt slut och jag har haft några dagar då jag varit ledsen över den och situationer den sätter mig i. Fast starkast är tacksamheten och egentligen kan jag väl inte kalla det för det ”sämsta med mars”, det är ju något som är bra och viktigt att gå igenom. Det är snarare det sorgligaste med mars isf.

Vad har varit det bästa med mars?
Vi har fått njuta av våran lägenhet och haft möjlighet att bjuda hem massor med vänner på middag, vilket vi älskar.

Februari har varit en kämpig månad för oss, därför är jag extra glad över att mars har börjat. Kanske inte är så inspirerande svar på frågorna men man kan ju inte alltid vara på topp.

Favorit i garderoben?
Jag måste säga min nya jeans, de har suttit på flera dagar i rad åt gången!

Vad fick dig att skratta mest?
När jag låg inne så var jag så uttorkad att de fick sticka mig 6 gånger innan de fick tag i en åder att ge dropp i. Ådrorna var som glasnudlar och gled undan, sköterskan frågar vart vi ska prova och sticka nu, varpå Emil säger ”Ska vi inte prova halspulsådern?!” Hahaha, Sköterskan tar det seriöst och säger bestämt att det ska vi visst inte göra. Emil ställer sig bakom honom och gör gester som att han förblöder, spasmer och allt utan att sköterskan ser, jag gör allt jag kan för att dölja mitt skratt, hahahaha det var sååå kul!!

Vilken låt har du lyssnat på mest?
Zara Larsson – Uncover

Vilken var den bästa filmen/tv-serien du såg?
Visserligen har det blivit mycket TV när vi varit sjuka, men bara dåliga repriser och vardagsprogram. Så på denna frågan har jag faktiskt inget bra svar.

Vad fick dig att känna dig stolt över dig själv?
Att jag börjat jobba extra och klarar det galant! Känns skönt att bidra extra till familjen, och det är också roligt att få komma ut och träffa folk och bara vara Stina.

Ditt bästa köp?
Måste nog säga mina jeans igen, de är det enda jag köpt denna månaden :)

Det godaste du ätit?
Haha, jag har inte ätit mycket denna månaden då aptiten inte varit på topp. Men måste nog säga sushi denna månaden med. Åt det med min vän Elina härom dagen. Det är SÅ GOTT!

Vad har du lärt dig?
Att inte försöka klara av vätskebristen efter en magsjuka själv, åk in, åk in, åk in!

Vad har varit det sämsta med februari?
Jag fick tyvärr inte vara ifrån sjukhuset denna månaden heller. Den eländigt utdragna magsjukan (1 1/2 vecka) tärde mycket på min kropp och mitt sinne. Det har tagit lång tid för mig att återhämta mig, både fysiskt och psykiskt.

Vad har varit det bästa med februari?
Dagen som magsjukan vände var på Elles 1årsdag, vilket innebar att vi kunde fira henne ordentligt. Hon fick en liten tårta av sin tårtbakande moster, och fina presenter. En fantastisk dag efter allt elände.

”Hej!
Jag läser din blogg och jag tycker du är en ung modig tjej som berättar om ditt liv.
Hur tycker du att det är att leva med stomi? Har du haft mycket svårigheter att acceptera det?
Och jag måste fråga.Vad var det som hände nu när du blev inlagd?
Hoppas du inte tycker jag är för nyfiken.
Ha en härlig helg!”

Frågor som denna trillar in lite då och då, och tänkte svara på den nu då jag haft stomin ett tag och kan utvärdera mina känslor kring det.

Att leva med stomi är för mig en stor befrielse. Det kan säkert vara svårt att förstå för någon som inte varit sjuk så mycket. Hur kan en påse på magen innebära frihet? Faktum är att jag var så otroligt sjuk innan operationen. Det är inte egentligen för ens så här i efterhand som jag faktiskt förstår hur sjuk jag verkligen varit, under så många år. Det var ”normalt” för mig.
När jag först fick reda på att jag var tvungen att gå igenom operationen grät jag väldigt mycket. Minns att jag satt ensam i en rullstol utanför undersökningsrummet och väntade på en sköterska som skulle hämta upp mig till avdelningen igen. Jag grät rätt så intensivt i kanske en kvart. Jag tänkte att nu skulle jag aldrig kunna dölja att jag är sjuk. Alla kommer se en uppblåst ballong vid min mage och fatta direkt ”Ahaa, hon har stomi, stackars, stackars tjej”. Jag tänkte att jag skulle vara tvungen att göra mig av med alla mina kläder och behöva köpa nya stora kläder så inte påsen skulle synas.
Men efter den korta kvarten så började jag förstå att detta skulle innebära ett nytt liv för mig, jag kanske äntligen skulle få uppleva att fungera som mina vänner, inte vara så trött alltid, utan kanske, kanske få känna mig pigg igen. Sedan var det liksom bara att göra det. Jag hade inget val. Har man inget val så är det helt otroligt hur snabbt man anpassar sig. Jag gjorde det i alla fall.
Sedan visade det ju sig att påsen inte alls syntes. Ingen människa som inte känner mig skulle gissa att jag har stomi, inte ens när jag har tajta kjolar eller byxor som är höga i midjan. Det var en väldigt positiv grej för mig. Och bara en sådan sak som att inte behöva tänka på vart närmsta toalett är och slippa alla dessa eländiga magknip som på slutet blivit så illa att jag ibland kräktes av smärta. Ur dessa synvinklar är påsen verkligen en vinst.
Det är lite så det fungerar tror jag, att man måste se det på rätt sätt. Sitter jag och deppar ihop för att jag har fula ärr på magen eller att Emil aldrig kan stryka hela min mage utan att något är i vägen så blir jag ju knäpp. Varför ska jag fokusera på det istället för att fokusera på att jag håller på att få mitt liv tillbaka? Det kommer naturligt för mig, och hade det inte det, så hade det också varit okej. Det hade varit helt okej för mig att bli deprimerad och må dåligt över att ha stomi. Men jag har sluppit det. Klart att allt inte är solsken, men det mesta är det faktiskt!

De gångerna jag blivit inlagd har jag märkt att många av er funderat varför. Skulle det inte vara över nu?! Men när man skär i tarmarna så liksom fryser dom till. De slutar att fungera, och man måste jobba igång dom. Röra på sig mycket, dricka mycket vatten och äta skonsam mat. Och en rätt lång tid efteråt är man känslig för att det blir stopp i tunntarmen. Detta är så smärtsamt att man måste åka in varje gång det händer för att få morfin. Man blir inlagd och får morfin tills det går över av sig själv, mer kan de inte göra. Sist jag låg inne nu så stannade min tarm av i 30 timmar vilket är otroligt länge. De gångerna de hänt innan har det varat i max 10 timmar. Därför blev det så dramatiskt, läkaren fick tillsist ordinera dubbla dosen morfin för att smärtan aldrig släppte, därav överdosen.

Hoppas detta gav lite svar på era frågor!

Favorit i garderoben?
Helt klart mina nya skor. Otroligt sköna och snygga!

Vad fick dig att skratta mest?
Haha, igår var jag hos syrran och vi gick lite bananas på förbjudna ord och drog vissa skämt alldeles för långt. Jag skrattade så jag nästan kissade på mig. Pastorsdöttrar alltså… ;)

Vilken låt har du lyssnat på mest?
Bruno Mars – Locked out of heaven.

Vilken var den bästa filmen/tv-serien du såg?
Jag har sett ett avsnitt av nya tv-serien ”molander” på svt. Var faktiskt otippat bra. Mamman är lite psykiskt instabil och det visas på väldigt intressanta sätt. Har väl inte sett något som varit ”WOW” denna månaden. Men många lagombra.

Vad fick dig att känna dig stolt över dig själv?
Att jag provjobbade på Carlings och det gick så himla bra så jag fick jobbet, stolt!

Ditt bästa köp?
Det är nog alla lampor vi köpt denna månaden, billiga och snygga!

Det godaste du ätit?
Hemmagjord sushi!!! Min syster Elina är expert på det och bjöd mig på det förra veckan.

Vad har du lärt dig?
Jag klarar mer än vad jag tror! Alla småbarnsföräldrar är trötta och det är inget farligt.

Vad har varit det sämsta med januari?
Återigen måste det tyvärr ha med sjukhus att göra. Låg ju inne några dagar och det var nog värsta gången hittills förrutom själva operationen, men inget mer sådant nu i februari har jag bestämt!

Vad har varit det bästa med januari?
Att jag äntligen har fått börja vara mammaledig och att det går över förväntan bra. Är så lycklig när jag får vara med min lilla tjej och när jag får känna att jag klarar det helt själv. Det var något som togs ifrån mig som jag nu har fått erövra tillbaka. Fantastisk känsla!

Jag ska börja summera varje månad med samma tio frågor. Jag tror det kan vara kul att kolla tillbaka på och jämföra, och kanske är det roligt för er att läsa också?! Hoppas det iaf :)

Favorit i garderoben?
Jag måste nog säga mina dr martens. Jag har förälskat mig i dom igen. Jag har haft dom till ALLT i december. Har tidigare dragit mig lite för att använda dom då de varit obekväma, men denna hösten hade vi inte råd att köpa nya vinterskor, så jag fick helt enkelt härda, och nu är dom perfekta!

Vad fick dig att skratta mest?
Det senaste riktiga skrattanfallet jag kommer ihåg var när jag skulle klippa lugg på denna donnan, så drog hon fram sitt bebishår i pannan… Hon såg så rolig ut att vi VEK oss dubbla av skratt på hennes toagolv. Detta var dock innan december, men jag kommer inte på något annat, och det var så HIMLA roligt!

Vilken låt har du lyssnat på mest?
Miss frost – VAZ, sjukt svängig låt (lite rolig fakta är att jag jobbat ett tag med Cecilia i VAZ på Mango, otroligt gullig tjej)

Vilken var den bästa filmen/tv-serien du såg?
Jag måste säga att jag hela december plöjt igenom stora delar av GossipGirl. Jag hade aldrig sett ett enda avsnitt och nu är jag snart färdig med säsong tre… jag är fast!

Vad fick dig att känna dig stolt över dig själv?
Det är nog att trots alla bakslag i december, med sjukdom och sjukhus, så lyckades jag hålla uppe humöret och tog det med ro.

Ditt bästa köp?
Våra fina stolar från mio! Det var en sådan härlig känsla att gå och köpa något så pass kostsamt kontant, speciellt när jag velat ha dem så länge. Jag går ibland och tjuvkikar på dem i garaget där de står nu tills vi får vår lägenhet.

Det godaste du ätit?
Det var en lätt månad att svara på den frågan, JULBORDET och vår nyårsmiddag med Jerreviks.

Vad har du lärt dig?
Att ärlighet och äkthet har en otrolig kraft. Bara genom att vara ärlig och öppen kan jag beröra och påverka fler än jag trodde.

Vad har varit det sämsta med december?
Att jag varit inlagd på sjukhuset i två omgångar och att det tog lång tid innan jag återhämtade mig. Vilket också bidrog till att jag inte träffade så mycket människor, utan var mest hemma och kurerade mig -tråkigt!

Vad har varit det bästa med december?
Det bästa var nog slutet av december, när jag fått återhämta mig någorlunda och kunde fira jul med hela min familj, och senare spendera mellandagarna i inlandet med Emils familj!

Mitt liv har de senaste månaderna känts som en levande djungeltrumma. Folk jag knappt känner vet saker om mig som man vanligtvis kanske bara berättar för nära vänner. Det gör mig ingenting, för det är ingen hemlighet och ingenting jag skäms över. Jag har känt så otroligt mycket stöd vart jag än vridit mitt huvud, det har varit så otroligt vackert. I början kunde det dock vara jobbigt, jag hade knappt hunnit vänja mig vid tanken på vad som inträffat och fick redan bemöta andra människors känslor inför det.

Detta är en sammanfattning av vad som hänt.

Som jag skrev sist så var vi i Norrland på något vi trodde var en två veckors semester. Men väl här förändrades läget drastiskt. Jag som varit sjuk så länge, blev sämre i rasande fart, och nu tackar jag Gud för att det hände här uppe där vi har vår familj. Jag har nämligen helt ärligt ingen aning om hur jag hade klarat av något som detta utan dem. Jag hade ju haft Emil men han måste ju fokusera på Elle och ta hand om henne i första hand, hon klarar ju inte sig själv.

Jag åkte in på grund av en känsla jag hade. Något var inte rätt med mig. Jag hade inte blivit dramatiskt sämre då, men jag kände i mitt hjärta att det var något som inte stämde. Jag trodde jag skulle åka in, stanna över natten, kanske få lite dropp och sedan hem igen och fortsätta hoppas på att ”mirakel”-medicinen skulle ge en effekt på min trasiga mage. Men jag kom inte hem för ens två veckor senare…

Kanske bara en liten bit. Säkert bara en liten bit behöver tas bort, intalade jag mig själv när jag väntade på läkarens dom efter undersökningen. Tyvärr, hela tjocktarmen är bortom all räddning. Operation så snabbt som möjligt, det vill säga om en till två månader på SÖS i sthlm. Jag satt i rullstolen utanför undersökningsrummet och väntade på transport tillbaka till rummet jag delade med tre sjuka tanter. Jag grät och var så otroligt ledsen. Stomi.

Jag minns hur jag låg i sjukhussängen, min sista natt enligt vad jag fått höra av läkaren några timmar innan, och kände hur jag blev varmare och varmare. Upp och ner ur sängen, in på toan, samla mod för att över huvudtaget våga sätta mig på porslinsstolen, för tionde gången den senaste timmen. Med tanke på att jag inte ätit något på tre dagar var det inte direkt avföring jag väntade på, min stackars tarm bara blödde och blödde. Jag har aldrig direkt varit orolig för mitt liv, men då var jag det. Nu är det väl cancer i hela magen, tänkte jag. Jag ringde på ringklockan och minns att jag sa gråtandes ”Nu blir det sämre och sämre väldigt snabbt…” sköterskan var fort iväg och tillbaka, tog tempen och konstaterade feber, vilket ofta tyder på att en infektion i kroppen har blivit för jobbig för kroppen att hantera. Hon var snabbt iväg igen och jag somnade av ren utmattning

Några timmar senare väckte läkaren mig och sa att jag måste opereras imorgon bitti.

Nu var allt i full gång. En stomisköterska kom in till mig och satte sig och berättade vad som väntade. Ritade på min mage, som äntligen blivit fin efter graviditeten, vart min tunntarm skulle opereras ut. Minst sagt omtumlande. 23 år och ”påse på magen” är väl inte direkt någon dröm. Men jag måste säga att jag på ett sätt hade ett ”drömläge”, jag var så otroligt sjuk och allt var bättre än det som var, om en påse på magen räddar mitt liv och får mig att må bra så är det på många sätt ett glädjande besked att det går.

Duscha två gånger och få en lugnande tablett för att kunna sova. Innan jag somnade haglade det in sms från människor jag älskar, och som älskar mig. Tre sms från tre olika personer skickade tröstande låtar från samma platta av Erik Tilling.

”Kristus är framför mig, bakom mig, över mig, och under mig. Kristus är med mig, i mig, runtomkring, du bor i mig”

Med de orden somnade jag. För det är så, att trots att jag är omgiven av människor som älskar mig, så låg jag själv i sängen nu. Ingen annan skulle gå igenom detta med mig. Jag var ensam. Ingen skulle ligga på ett bord bredvid och samtidigt få sin mage uppskuren och få ett organ, på en och en halv meter, amputerat. Det var bara jag. Men det är det som är grejen, jag var inte ensam. Innan jag somnade var jag alldeles varm i kroppen, Gud var hos mig och han lämnade mig inte för en sekund. Jag var trygg.

Efter operationen på uppvaken vaknade jag av att en sköterska kom fram och frågade hur jag mådde. Jag visade henne tummen upp och mumlade fram ”Toppen!”. Det var uppriktigt, jag mådde toppen på allt morfin och smärtstillande. Men det andra jag sa och upprepade flera gånger var ”Jag känner att den är borta, jag känner inte av den längre, den är borta!”. Tarmeländet som satt min kropp i obalans i så många år var borta, och det var den häftigaste känslan att vakna upp och känna en helt annan typ av frid i kroppen. Det var då jag för första gången på riktigt förstod hur mycket den påverkat mig.

Tiden som följde efter operationen var den jobbigaste i mitt liv. Jag ville bara sova, och så fort jag försökte öppna ögonen rullade de bak i huvudet. Den enda gången jag var vaken var när jag spydde. Jag spydde, och spydde och spydde, i två dagar. Och mitt i allt detta försökte personalen förgäves få mig att ställa mig upp och gå. Det är nämligen viktigt att få igång blodcirkulationen ordentligt efter en kirurgisk operation för att inte få blodproppar. Men jag somnade ståendes. Min kropp var i chock i flera dagar efteråt, och min kirurg konstaterade att ”det var tur att vi opererade bort tarmen idag, och inte imorgon”. Min familj kom och besökte mig hela tiden, fast de första dagarna minns jag inte så mycket av det. Jag var ensam i mitt huvud och hela tiden spelades låten upp i mina tankar. ”Kristus är framför mig, bakom mig, över mig, och under mig.”  Om och om igen, på repeat. Det var bara jag och du, och inte för en sekund övergav du mitt hjärta.

Jag låg kvar på sjukhuset i lite mer än en vecka efter operationen innan jag fick åka hem. Hela den veckan gick jag framåt, för att sedan gå bakåt. Känslan av att gå framåt för att sedan gå bakåt är oerhört frustrerande. Och lite så har det fortsatt. Jag har en lång återhämtningstid kvar, trots att det nästan är exakt två månader sedan operationen. Min läkare sa till mig: ”Du ska inte tro att det var en frisk person som opererades, i och med att du var så illa där an innan så kommer din rehabilitering vara lång”.

Och nu då? Jag älskar min påse, som säkert för många av er är både främmande och kanske till och med obehaglig. Den har gett mig chansen till ett nytt liv, och att detta ens funkar är så fascinerande. Jag skäms inte alls för den, inte det minsta. Med kläder på finns det inte en människa som skulle kunna gissa att jag har den, inte ens i mina tajta höga jeans. Och utan kläder är det bara Emil som ser mig, och han älskar mig för den jag är. Beachen 2013 kommer ju medföra vissa klurigheter så klart, men det tar jag då. Just nu njuter jag bara av avsaknaden av tjocktarm och jag får lite mer energi för var dag som går. Jag håller på att vänja mig vid den, energin alltså. Det är något jag inte är van vid, och inte alltid förstår mig på. Hur gör man? Hur vet man hur mycket energi man har kvar, eller hur lite? Vad gör man av den? Det låter säkert konstigt, men jag är allvarlig. Energi har jag inte haft sedan jag var liten. Jag har varit energisk och framåt, men inte känt mig pigg. Det kommer mer och mer nu och jag känner att livet är härligt att leva. Psykiska och fysiska svårigheter/hinder finns kvar och behöver bearbetas men jag får hjälp och är på rätt väg :)

Den här karusellen har också medfört att jag och min lilla familj har flyttat tillbaka till vårt älskade norrland. Beslutet fick vi ta snabbt efter att vi fått reda på akutoperationen. Vi behövde våra familjer, både deras hjälp men också deras stöd och kärlek. Och eftersom rehabiliteringen var så pass lång bestämde vi oss för att flytta hit. Vi var ändå på väg hit i sinom tid, men nu vart det lite abrupt och chockartat. Jag har inte varit i Stockholm sedan innan semestern. Emil har varit där två gånger med vänner och familj och packat ihop vår lägenhet. Det gör mig ledsen att vi inte kunnat säga hejdå ordentligt till våra älskade vänner, och förbereda oss själva på flytt. Men läget gav oss inte så många möjligheter tyvärr, och nu när vi är här är både jag och Emil så glada över att vara tillbaka. Vi älskar norrland och vår stad <3