Mitt liv har de senaste månaderna känts som en levande djungeltrumma. Folk jag knappt känner vet saker om mig som man vanligtvis kanske bara berättar för nära vänner. Det gör mig ingenting, för det är ingen hemlighet och ingenting jag skäms över. Jag har känt så otroligt mycket stöd vart jag än vridit mitt huvud, det har varit så otroligt vackert. I början kunde det dock vara jobbigt, jag hade knappt hunnit vänja mig vid tanken på vad som inträffat och fick redan bemöta andra människors känslor inför det.
Detta är en sammanfattning av vad som hänt.
Som jag skrev sist så var vi i Norrland på något vi trodde var en två veckors semester. Men väl här förändrades läget drastiskt. Jag som varit sjuk så länge, blev sämre i rasande fart, och nu tackar jag Gud för att det hände här uppe där vi har vår familj. Jag har nämligen helt ärligt ingen aning om hur jag hade klarat av något som detta utan dem. Jag hade ju haft Emil men han måste ju fokusera på Elle och ta hand om henne i första hand, hon klarar ju inte sig själv.
Jag åkte in på grund av en känsla jag hade. Något var inte rätt med mig. Jag hade inte blivit dramatiskt sämre då, men jag kände i mitt hjärta att det var något som inte stämde. Jag trodde jag skulle åka in, stanna över natten, kanske få lite dropp och sedan hem igen och fortsätta hoppas på att ”mirakel”-medicinen skulle ge en effekt på min trasiga mage. Men jag kom inte hem för ens två veckor senare…
Kanske bara en liten bit. Säkert bara en liten bit behöver tas bort, intalade jag mig själv när jag väntade på läkarens dom efter undersökningen. Tyvärr, hela tjocktarmen är bortom all räddning. Operation så snabbt som möjligt, det vill säga om en till två månader på SÖS i sthlm. Jag satt i rullstolen utanför undersökningsrummet och väntade på transport tillbaka till rummet jag delade med tre sjuka tanter. Jag grät och var så otroligt ledsen. Stomi.
Jag minns hur jag låg i sjukhussängen, min sista natt enligt vad jag fått höra av läkaren några timmar innan, och kände hur jag blev varmare och varmare. Upp och ner ur sängen, in på toan, samla mod för att över huvudtaget våga sätta mig på porslinsstolen, för tionde gången den senaste timmen. Med tanke på att jag inte ätit något på tre dagar var det inte direkt avföring jag väntade på, min stackars tarm bara blödde och blödde. Jag har aldrig direkt varit orolig för mitt liv, men då var jag det. Nu är det väl cancer i hela magen, tänkte jag. Jag ringde på ringklockan och minns att jag sa gråtandes ”Nu blir det sämre och sämre väldigt snabbt…” sköterskan var fort iväg och tillbaka, tog tempen och konstaterade feber, vilket ofta tyder på att en infektion i kroppen har blivit för jobbig för kroppen att hantera. Hon var snabbt iväg igen och jag somnade av ren utmattning
Några timmar senare väckte läkaren mig och sa att jag måste opereras imorgon bitti.
Nu var allt i full gång. En stomisköterska kom in till mig och satte sig och berättade vad som väntade. Ritade på min mage, som äntligen blivit fin efter graviditeten, vart min tunntarm skulle opereras ut. Minst sagt omtumlande. 23 år och ”påse på magen” är väl inte direkt någon dröm. Men jag måste säga att jag på ett sätt hade ett ”drömläge”, jag var så otroligt sjuk och allt var bättre än det som var, om en påse på magen räddar mitt liv och får mig att må bra så är det på många sätt ett glädjande besked att det går.
Duscha två gånger och få en lugnande tablett för att kunna sova. Innan jag somnade haglade det in sms från människor jag älskar, och som älskar mig. Tre sms från tre olika personer skickade tröstande låtar från samma platta av Erik Tilling.
”Kristus är framför mig, bakom mig, över mig, och under mig. Kristus är med mig, i mig, runtomkring, du bor i mig”
Med de orden somnade jag. För det är så, att trots att jag är omgiven av människor som älskar mig, så låg jag själv i sängen nu. Ingen annan skulle gå igenom detta med mig. Jag var ensam. Ingen skulle ligga på ett bord bredvid och samtidigt få sin mage uppskuren och få ett organ, på en och en halv meter, amputerat. Det var bara jag. Men det är det som är grejen, jag var inte ensam. Innan jag somnade var jag alldeles varm i kroppen, Gud var hos mig och han lämnade mig inte för en sekund. Jag var trygg.
Efter operationen på uppvaken vaknade jag av att en sköterska kom fram och frågade hur jag mådde. Jag visade henne tummen upp och mumlade fram ”Toppen!”. Det var uppriktigt, jag mådde toppen på allt morfin och smärtstillande. Men det andra jag sa och upprepade flera gånger var ”Jag känner att den är borta, jag känner inte av den längre, den är borta!”. Tarmeländet som satt min kropp i obalans i så många år var borta, och det var den häftigaste känslan att vakna upp och känna en helt annan typ av frid i kroppen. Det var då jag för första gången på riktigt förstod hur mycket den påverkat mig.
Tiden som följde efter operationen var den jobbigaste i mitt liv. Jag ville bara sova, och så fort jag försökte öppna ögonen rullade de bak i huvudet. Den enda gången jag var vaken var när jag spydde. Jag spydde, och spydde och spydde, i två dagar. Och mitt i allt detta försökte personalen förgäves få mig att ställa mig upp och gå. Det är nämligen viktigt att få igång blodcirkulationen ordentligt efter en kirurgisk operation för att inte få blodproppar. Men jag somnade ståendes. Min kropp var i chock i flera dagar efteråt, och min kirurg konstaterade att ”det var tur att vi opererade bort tarmen idag, och inte imorgon”. Min familj kom och besökte mig hela tiden, fast de första dagarna minns jag inte så mycket av det. Jag var ensam i mitt huvud och hela tiden spelades låten upp i mina tankar. ”Kristus är framför mig, bakom mig, över mig, och under mig.” Om och om igen, på repeat. Det var bara jag och du, och inte för en sekund övergav du mitt hjärta.
Jag låg kvar på sjukhuset i lite mer än en vecka efter operationen innan jag fick åka hem. Hela den veckan gick jag framåt, för att sedan gå bakåt. Känslan av att gå framåt för att sedan gå bakåt är oerhört frustrerande. Och lite så har det fortsatt. Jag har en lång återhämtningstid kvar, trots att det nästan är exakt två månader sedan operationen. Min läkare sa till mig: ”Du ska inte tro att det var en frisk person som opererades, i och med att du var så illa där an innan så kommer din rehabilitering vara lång”.
Och nu då? Jag älskar min påse, som säkert för många av er är både främmande och kanske till och med obehaglig. Den har gett mig chansen till ett nytt liv, och att detta ens funkar är så fascinerande. Jag skäms inte alls för den, inte det minsta. Med kläder på finns det inte en människa som skulle kunna gissa att jag har den, inte ens i mina tajta höga jeans. Och utan kläder är det bara Emil som ser mig, och han älskar mig för den jag är. Beachen 2013 kommer ju medföra vissa klurigheter så klart, men det tar jag då. Just nu njuter jag bara av avsaknaden av tjocktarm och jag får lite mer energi för var dag som går. Jag håller på att vänja mig vid den, energin alltså. Det är något jag inte är van vid, och inte alltid förstår mig på. Hur gör man? Hur vet man hur mycket energi man har kvar, eller hur lite? Vad gör man av den? Det låter säkert konstigt, men jag är allvarlig. Energi har jag inte haft sedan jag var liten. Jag har varit energisk och framåt, men inte känt mig pigg. Det kommer mer och mer nu och jag känner att livet är härligt att leva. Psykiska och fysiska svårigheter/hinder finns kvar och behöver bearbetas men jag får hjälp och är på rätt väg :)
Den här karusellen har också medfört att jag och min lilla familj har flyttat tillbaka till vårt älskade norrland. Beslutet fick vi ta snabbt efter att vi fått reda på akutoperationen. Vi behövde våra familjer, både deras hjälp men också deras stöd och kärlek. Och eftersom rehabiliteringen var så pass lång bestämde vi oss för att flytta hit. Vi var ändå på väg hit i sinom tid, men nu vart det lite abrupt och chockartat. Jag har inte varit i Stockholm sedan innan semestern. Emil har varit där två gånger med vänner och familj och packat ihop vår lägenhet. Det gör mig ledsen att vi inte kunnat säga hejdå ordentligt till våra älskade vänner, och förbereda oss själva på flytt. Men läget gav oss inte så många möjligheter tyvärr, och nu när vi är här är både jag och Emil så glada över att vara tillbaka. Vi älskar norrland och vår stad <3