/ 12 kommentarer

Årets värsta tid

Jag har haft en riktig skitstart på detta året.

Det får mig att fundera lite på min naivitet kring nystarter. Varje nyårsafton är det samma sak: jag är fylld med hopp och förväntan inför det nya året för att det sedan direkt ska gå i kras. Januari, februari och mars är mina sämsta månader på hela året. Jag är sjuk konstant. Sist jag var frisk var på julafton. Detta kvartal kryllar av virus och bakterier och på grund av min medicinering som kör mitt immunförsvar i botten plockar jag upp allt.

Jag har haft influensa med feber och halsont, halsfluss, influensa igen, och nu senast luftrörskatarr. Dessa sjukdomstillstånd varar inte heller över en helg eller en vecka utan jag får dras med varje sak i flera veckor. Det är som att livsgnistan och motivationen sugs ur mig likt vatten vrids ur en trasa. Min blick blir matt och slö. Alla känslor blir stora och jag blir deppig. Jag avskyr när folk frågar hur jag mår för jag orkar inte låtsas men jag orkar heller inte säga som det är.

Att livet blir otroligt jobbigt och att jag slutar göra saker jag älskar beror på att jag inte är mig själv under dessa månader. Jag blir en skugga av mig själv och håller mig undan. Ingenting är roligt och ingenting känns bra. Jag orkar ju ändå ingenting. Jag kan inte följa med och åka skidor med min dotter för jag måste ligga hemma med feber. Jag kan inte göra det där roliga jobbuppdraget för jag måste åka in akut för att snabbt få antibiotika insatt för att inte drabbas av allvarlig lunginflammation. Folk kan inte räkna med mig och jag kan inte räkna med mig själv.

Förutom alla virus och bakterier som flåsar mig i nacken har jag allt mitt andra sjuka. På tisdag måste jag göra den årliga MR-röntgen för att se till att min leversjukdom håller sig i schack vilket alltid får mig att må dåligt. Jag är så orolig för min lever även om jag tror och hoppas att allt är bra. Imorgon måste jag åka in och ta prover för att kolla att mitt järn och min tarmsjukdom inte tar över nu när jag inte kan medicinera lika tätt på grund av alla sjukdomar. Jag är inte min sjukdom. Det är något jag predikar ut när jag föreläser. Men under januari, februari och mars känner jag mig som en enda sjukdom.

Nu har jag bara en månad kvar av den värsta tiden och nu är första gången på länge som jag inte har en pågående infektion i kroppen. Bara lite hosta kvar som en rest av luftrörskatarren. Det blir ljusare och ljusare ute och jag känner hur livet kanske är på väg tillbaka till mig. Folk börjar vistas mer utomhus vilket leder till att spridningen av alla sjukdomar lugnar ner sig.

Ja, kanske är det lite hopp jag känner ändå? Det var så länge sedan och jag har därför glömt hur det känns. Men jag tänker ta vara på denna känslan och ge den näring i mitt bröst. Jag tror nämligen inte att vi är klara med detta kvartalets sjukdomar, och därför behöver jag allt ljus jag kan få för att orka nästa motgång.

12 kommentarer

  • Clara

    27 februari, 2020 kl. 16:00

    Du får kämpa mer än de flesta. Snart ljusnar det! Det fina med dagens teknik måste väl ändå vara möjligheten att hålla kontakten med nära och kära utan att komma i närheten av deras bakterier, men jag kan förstå att allt det där vardagliga som skidbacken och utflykter inte blir detsamma beskådat på avstånd. Jag vet inte hur det är, men jag lider med dig och ber gärna för dig.

    • Stina Hägglund

      27 februari, 2020 kl. 19:08

      Tack snälla Clara för dina fina ord. Du har så rätt, att kunna ha ett socialt liv från sjuksängen genom en dator är sannerligen tacksamt! Tack för ditt stöd ♥️

  • Edith

    27 februari, 2020 kl. 16:03

    Åh. Relaterar ❤️När andra kan funka hyfsat ok med en förkylning blir jag sängliggandes ett par veckor, och drar på mig precis allt😷 Men alternativet: en trasig inflammerad tarm hade varit så mycket värre… Känns hoppfullt att dagarna är längre och våren är i sikte nu! Önskar att jag kunde emigrera till varmare trakter vintermånaderna 🌞

    • Stina Hägglund

      27 februari, 2020 kl. 19:09

      Jag håller verkligen med dig. Och trots att det är tråkigt att höra att någon har det likadant är det ändå trösterikt att inte vara ensam. Stor kram till dig Edith ♥️

  • ellenlundis

    27 februari, 2020 kl. 19:17

    ❤️

  • Maria H

    28 februari, 2020 kl. 16:32

    Åh, vad ledsen jag blir för din skull. Skickar en stor kram och bön om Jesu beskydd och välsignelse över allt som är DU!

  • BE

    29 februari, 2020 kl. 19:24

    Tänk att man kan bli så berörd av en människa man aldrig träffat – det trodde jag inte.
    Hittade dig när jag använde sökorden stomi+kläder för några år sedan och har med glädje konstaterat flera gemensamma nämnare.
    Önskar dig allt gott och styrka och kraft att orka när det är tungt.

  • Emelie

    1 mars, 2020 kl. 13:17

    Tack för att du delar med dig! Även om du skriver om väldigt svåra saker är dina ord trösterika. Känner väl igen mig i meningen ”Jag avskyr när folk frågar hur jag mår för jag orkar inte låtsas men jag orkar heller inte säga som det är.” Usch vad den frågan kan vara jobbig även om jag vet att människor menar väl men att ständigt behöva berätta att man kämpar med sjukdom är inte roligt. Samtidigt svårt att inte berätta.

  • Fanny

    1 mars, 2020 kl. 17:39

    <3 <3 <3

  • Karin

    3 mars, 2020 kl. 21:40

    Du kanske ska tänka att 1 april är nystarten på året? Så du ökar chansen att få känna peppen och att det verkligen blir så 🎈🎀

  • Ellinor Blomqvist

    8 mars, 2020 kl. 15:34

    Hur ser du på hela Corona situationen och individens egna ansvar som en som ligger i riskgrupp att drabbas allvarligt av Corona? Tycker det är en vattendelare då media till viss del förstorar upp och sprider skräck samtidigt som människor fortsätter resa och riskera att föra smittan vidare till människor som dig som inte klarar av den lika bra som helt friska. Hur tänker du?