/ 5 kommentarer

Är jag för utlämnande?

Ibland kan folk antyda att jag är för utelämnade. Att jag delar med mig för mycket offentligt och inte har någon gräns. De kan även tycka att det är tråkigt att de får läsa om vissa grejer på bloggen innan de får höra dem av mig personligen. Sedan finns det andra sidan där vissa personer kan få för sig att jag borde göra något speciellt som de vid avsaknad av blogginlägg antar att jag inte har gjort. Ni skulle bli förvånade över hur många som är insatta i ”mitt liv” och har åsikter om det vid matbordet. Det gör i alla fall mig förvånad varje gång jag får höra om det på omvägar.

Även om jag älskar att dela med mig av delar från mitt liv med er vill jag ändå vara tydlig med att bloggen bara speglar en bråkdel av mitt liv. Jag visar ibland bilder på Elle men skriver aldrig utförligt vad hon går igenom för olika faser eller berättar utelämnande om hennes vardag. Jag visar bilder på Emil men skriver inte om våra olika kriser eller vår relations svårigheter.

Bara för att en person inte syns i bloggen betyder inte det att vi inte umgås och även om det inte kommer upp ett hyllningsinlägg till någon nära som fyller år betyder inte det att jag inte har firat dem. Vi har till exempel haft 11 nära familjemedlemmar som fyllt år sedan 22a dec och jag har inte skrivit om en enda.

Något som jag däremot är bjussig med är mig själv. Mina tankar, känslor och faser. Jag tar er med på minnen, upplevelser, och erfarenheter. Jag älskar det! Jag får alltid fin respons från er och ni sluter snabbt upp och delar med er tillbaka! På så sätt får vi ett väldigt fint, öppet och ärligt forum på mina sociala medier där jag vet många har fått hitta stöd. Inte bara via mig och mina texter utan även genom era svar.

Summa summarum älskar jag att vara utlämnande när det innebär att det inspirerar er och när det inte påverkar någon annan än mig själv. Ibland känns det som att jag skriver om det jag saknar och har saknat. Det jag önskar att jag hade fått läsa när jag var som sjukast eller när jag var en förnekande tonåring.

Det både läker mig retroaktivt och får vara med att hjälpa andra här och nu. Och det är det värt!

5 kommentarer

Kommentera

  • Elsa

    11 januari, 2018 kl. 13:40

    Jag uppskattar din blogg enormt mycket och vad som gör den så betydelsefull är just din förmåga att dela mig dig av din sjukdom och ditt liv på ett så givande och uttrycksfullt sätt. Det har hjälpt mig mycket. Jag tycker du lyckas otroligt bra med att vara öppen och ärlig men samtidigt privat och respektfull mot de i din omgivning. Kram!

  • Anna

    11 januari, 2018 kl. 15:05

    Vill tacka för att du fortsätter vara öppen, framförallt kring din sjukdom. Jag har också Crohns sen många år och har märkt att samma tankar och funderingar du ger/gett utryck för också funnits hos mig. Om stomi, barnlängtan/missfall/adoption, komplikationer, kroppsuppfattning, psykiskt mående, framtidsdrömmar och vad en som sjuk orkar och inte orkar i perioder.
    Jag är också superimponerad av att du under ett svårt år lyckades ta körkort! Det ger lite hopp, säger tjejen som påbörjat projektet flera gånger men som stoppats av sjukdomen lika många.

    Tack för att du delar med dig.

  • Sofia

    11 januari, 2018 kl. 16:21

    Ja, tack så mycket för att du inspirerar oss andra i samma situation! Och även är så posivit och öppen! Sluta aldrig, och låt bara positiva ord fastna i ditt hjärta ❤

  • Ellen Lindberg

    11 januari, 2018 kl. 17:43

    heja dig!! <3

  • Åsa

    11 januari, 2018 kl. 17:48

    Tycker du är otroligt fin tjej som delar med sig och du sätter ord på känslor som många andra inte kan. Vi som vet vad du har gått igenom och vilken fantastisk familj du har runt omkring dig är makalöst. Tro mer att svenska avundsjukan som hägrar. Fortsätt med de du gör så länge det känns okej! Kram på er. 💖
    //Åsa