Min fina mormor tog igår sitt sista andetag.
Stålmormor som hon kallades, ett namn hon gett sig själv pga att hon hade stål i sitt ben efter en operation. Men vi kallade henne det mest för hennes superhjältekrafter. Det fanns ingenting som hon inte klarade av. Hon var inte rädd för någonting och hade under sin livstid klarat av saker som de flesta av oss aldrig ens är i närheten av att nosa på.
Jag var så stolt över min mormor, det kan skrivas en hel bokserie om henne och hennes spännande liv, men jag är mest stolt över hur hon älskade och uppmuntrade mig. Nu är hon hemma i himlen och är fri från sjukdom och smärta. Det skulle i vanliga fall passa bra att skriva ”Vila i frid” fast det vet jag ju att hon inte gör. Jag är övertygad om att hon är i full sjå med att laga massa mat inför den stora festen, och jag är nästintill säker på att det är hon som är värdinnan för den när vi möts igen.
Jag kommer föra mormors minne vidare till Elle och berätta alla spännande historier som hon berättade för mig. Jag och mina systrar vore inte de kvinnor vi är idag om det inte vore för henne. Tack för det fina mormor Milly, fortsätt jobba på nu så ses vi snart!
Min sorg är lätt, men saknaden stor!
